UPPE PÅ HÖJDERNA...

Min essäsamling UPPE PÅ HÖJDERNA VID VÄGEN DÄR STIGARNA MÖTS föreligger som manus i slutredigerat skick. Den har undertiteln Irrfärder i England och är uppdelad i fem avsnitt, dvs kapitlen:

1. FÖLJ MIG UPP TILL HEDENS LJUNG

(North York Moors National Park)

2. TILL COTSWOLD - OMSIDER

3. MYCKET HADE DOM (EAST ANGLIA)

4. HÄNT I KENT

5. REST I WESSEX

Dessa kapitel, utformade som strövtåg i några av Englands natursköna grevskap, skildrar möten med engelskt liv, sedvänjor och kultur i dåtid och nutid. På denna extralänk till min hemsida lämnar jag ett par korta stilprov:

HÄNT I KENT

Stilprov 1

(sida 54)

   I ena hörnet av trädgården bortom en oklippt gräsmatta stod en välväxt ek, och bakom den och rhododendrondalen utbredde sig betesmarker, som sluttade ner mot dammen nedanför slottet. På ekens stam satt en platta, som drog till sig vår nyfikenhet. Då vi kom in i skuggan under de kraftiga trädgrenarna, såg vi att plattan var av metall. Den var ungefär 2 x 3 kvadratdecimeter stor, och ytan, som var brunsvart av oxid, bar följande inskription:

In loving memory of Jeanne Beale,

Born 16th Nov. 1921, Died 29th July 1941,

whose ashes lie beneath this tree. 

   En lätt vårbris susade i ekens krona och solstrålarna, som fann sin väg genom lövverket, bildade dirrande solkatter på mark och stam. Så rofyllt, så fjärran från världens split och kiv! Men i den okända flickans eviga tjugonde vår brann kriget ute i Europa, och dundret från stridsflygplanen i luftrummet ovanför Kent överröstade vindarnas sus, och planens skuggor flög mörka över nejden. Lutade du dina skuldror mot ekens trygga stam, du flicka i orons år, värmdes din panna av en dansande solfläck? Det blev ingen fred i din tid. Vad drömde du om i din kammare, medan månen steg upp bakom borgens silhuett? Kom han till dig i natten, riddaren? Höll han beskyddande livets starka arm om din midja, då han kysste din mun?

   För den som känner det allmänmänskliga är ingen människa helt och hållet främling. Men det är det särmänskliga, det gåtfulla, som gör oss till individer. Ett namn, ett par årtal, tid och plats. En okänd ung kvinna på främmande ort, död i sin blomma, ett oblitt öde. Vad mer kan vi veta? Jo, kanske något litet mer - tack vare tiden och platsen. Slottsfrun måste ha känt dig, Jeanne. Kanhända tjänade du henne, måhända var ni släkt, du och Vita Sackville-West. Din död måste ha skakat henne, gripit henne. Vita med sitt klara intellekt, sin starka sensibilitet - din död måste ha kastat henne in i förnyad sorg, jämnt fyra månader efter det att hennes vän och författarkollega Virginia Woolf valde den frivilliga döden.

   Återigen söker sig våra blickar till namnet på den svartnade minnesplattan. Vindilarna sätter eklöven i dallring, och jag tycker mig urskilja en vemodig ton däruppe i lövkupolen. Jag lyssnar en stund och måste omedvetet ha mumlat eller halvsjungit:

Hela mitt jag är uppfyllt av din särskildhet.

Fast du är borta känner jag dig hä-ä-ä-r.

   Birgitta väcker mig ur stämningen:

   -   Ensamhet! Det heter ensamhet i visan.

   -   Ja, jag vet väl det, svarar jag. Men hör du inte? Här nynnar eken en sång om särskildheten.

   -   Du bara inbillar dig, säger min fru, där hon står stadigt med fötterna på marken.

   -   Kom nu så går vi till slottet! fortsätter hon och vänder ryggen mot eken. 

   Då vi kommer ut i ljuset, lyfter en svartglänsande korp från en häck i närheten. Snabbt sveper dess skugga förbi, och den är borta.

   Vi gick den enskilda vägen till höger och passerade hotellet. Till vänster om oss låg stora gräsplaner, som sluttade ner mot borgens förgård. Häckar kantade gångar, och här och var stod några enstaka träd. På andra sidan gick den ordinarie entréstigen. Folk köade vid biljettluckan och vandrade sedan mot slottet förbi the gift-shop och the tea-room. Längre bort fanns en nybyggd länga, som tillsammans med renoverade stall- och ladugårdsbyggningar inrymde ett allmogemuseum. Till detta hörde också en grupp av oast-towers med vitmenade murar och brunmålade toppiga rökhuvar upptill. 

   Vi slapp köa för biljetter eftersom medlemskort i NT (the National Trust) gav direkt tillträde vid entrén i slottsvalvet. Innan vi kom dit gick vi över den lilla förgårdens välansade gräsmattor och rabatter innanför en låg stenmur. Här mötte Sissinghursts långsträckta fasad med hela dess medeltida charm. Är det ett slott, en borg eller ett palats? Snarast allt i ett och intetdera, om den förklaringen kan säga något. Porttornet i mitten med sitt valv, liksom flyglarnas takkreneleringar bär riddarborgens signum. Men där vallgraven borde ha varit, finns nu bara förgårdens gröna lättforcerade yta. Och vindbryggan får man tänka sig, där man går över det knastrande gruset mot tornvalvet. Det som borde vara borgens kala försvarsmurar är de låga palatslika flyglarna i två våningar, byggda i kalksten med vackra fönster inramade av murgröna. Ändå är Sissinghurst inget stelt palats, inget pråligt slott, som med strikta fasader

54

REST I WESSEX

Stilprov 2

(nederst sid 130 -  mitten sid 134 )

   Medan vi åt hade jag fått syn på en märkvärdig upphöjning som drog fram ur skogen över stigen längre bort. Det måste vara något sevärt där, eftersom vi såg att en informationstavla var uppställd alldeles intill. Vi packade omsorgsfullt vår korg, måna om att inte lämna skräp efter oss. Större delen av kakan hade vi kvar, trots att den smulat frikostigt på marken. Det skulle bli kalas för fåglarna, så det bekymrade oss inte. Sedan vandrade vi bort till den skenbart omotiverade åsen, som löpte spikrakt genom skogen. En verklig sevärdhet visade det sig, och vi var glada att vi inte hade missat den. På skylten läste vi:

   Banken som korsar stigen är resterna av en romersk väg från 1:a århundradet AD. Den förband Durnovaria (Dorchester) med Londinium (London) via Badbury Rings och Old Sarum (Salisbury). Det sägs att en romersk centurion har setts som spöke i skogen efter mörkrets inbrott.

   -   Ska vi stanna till i kväll? frågade jag, och innan Birgitta hann svara lade jag till:

130

   -   Inte vet jag vad du önskade dig vid vår Fontana di Trevi på Winspits blåsiga piazza, men här tycks vi ha chansen att få uppleva ett under.

   -   Nej, svarade Birgitta med ett nyktert skratt, sådana fantasier är ingenting för mig. Låt oss komma iväg i stället!

   -   Ge mig bara tio minuter! bad jag och påpekade, att jag gärna ville ta mig en titt på den antika vägen.

   -   Gör du det! beviljade Birgitta. Hon tog korgen och gick till bilen för att under tiden titta på kartorna, hur vi skulle ta oss till Bath.

   -   Förresten, sade hon och vände sig om redan efter några steg, tag dig i akt! Det skulle inte förvåna mig, om du mötte den 2000-årige romerske befälhavaren. Det är skumt i skogen så eftermiddag det är, och du brukar kunna se spöken mitt på dagen.

   I hennes blick glimmade ett gäcksamt leende, och jag stod som förhäxad kvar en stund och tittade efter henne, då hon med högburet huvud långsamt vandrade bort på stigen. Hon är skön som en vestal, tänkte jag. Hur har denna prästinna från Vestas tempel i Rom hamnat i Britannien, denna Romarrikets utpost i barbarernas närhet? Inte är det väl comme-il-faut för en kysk kvinna att slå följe med en råbarkad centurion? Jag skakade på huvudet, gjorde helt om och började klättra upp på den gamla vägbanken.

   På stigen var banken bara en bred och kal puckel. Men då jag följde åsen inåt skogen såg jag att det, som en gång varit en vägbana, var kantat av djupa diken på ömse sidor. Det måste ha varit en imponerande landsväg att skåda för dåtida britter, vilka före romarnas ankomst inte hade mycket mer än upptrampade stigar att ta sig fram på mellan byar och städer. Denna vägbana hade säkert varit femton meter bred. Någon vägbeläggning var omöjlig att skönja nu. Seklers multnade växtlighet hade begravt det forna imperiets stolta samfärdsled under ett lager av mylla. I början hade jag inga svårigheter att bana mig väg där uppe i det låga vissnet, en matta av brunsvarta fjolårslöv. det växte mest bara mossa, fräken och ormbunkar, Man hade en fin utsikt över dikena åt båda hållen. Till vänster dominerade lövträden; först en grupp lönnar, vars färskgröna blad redan nått sin fulla storlek, sedan ett bestånd av askträd, där murgrönan täckte stam och gren. På min högra sida sluttade terrängen bort mot heden. Där växte några pampiga Douglas-furor blandade med lika rakstammiga, men ej så höga, vanliga tallar. I en lund hade lärkträd och Redwood-tallar en lokal skönhetstävling.

   Här började vägbanken bli mer svårframkomlig. Snår av oxbär och hallon omväxlade med förvildade buskar av krusbär och vinbär. Ställvis blockerades min väg av en eller annan mossbelupen stupad stam, fast oftare var det fallna murkna trädtoppar som satt upp sina spetsiga hinder. De värdefulla timmerstockarna hade man tydligen mestadels tagit hand om, medan rotvältor, kvistris och fällkronor lämnats att långsamt ruttna ner till den jord, av vilken de kommit. En koltrast sjöng uppe i toppen av en tall, och nedanför låg små högar av kottefjäll på marken. Mycket riktigt! Två grå ekorrar lekte kurragömma runt stammen, så att det rasslade och flagade om barken. Överallt kvittrade småfåglar och svingade sig mellan träd och buskars grenar. I en dunge av björkar såg jag exemplar av både den silvriga och den skrovelbarkade arten. En av de vanliga björkarna var infekterad av en svamp, som ger upphov till de karakteristiska häxkvastarna. Det fanns flera anhopningar av sådana förtätade kvistbildningar uppe i kronan, vars blad var utglesade.

   Medan jag sålunda vandrade ett stycke framåt den romerska vägen i riktning mot Londinium, sparkade jag här och var med stöveln i marken, så att det mjuka humuslagret yrde. Men mitt hopp var fåfängt att så enkelt kunna nå ner till det stenlager, som nötts av britters och romares fötter och kärror för nästan två årtusenden sedan på denna deras egen Via Appia. Framför mig hade jag några hasselbuskar, som växte i ett stråk tvärs över vägen. Här vänder jag, tänkte jag först. Sedan fick jag för mig, att jag kanske kunde se Black Heath på andra sidan buskaget. Men nej, bakom hasseln var skogen än tätare, och där fanns alls ingen utsikt. I stället hade jag kommit in i dunklet under några väldiga cedrars utbredda grönska.

131

Deras stammar hade en rödaktig bark, från vilken en härligt aromatisk doft av trä och kåda spred sig likt en utdunstning under grenarnas kraftiga armar.

   Tillfreds med naturupplevelsen men aningen besviken över det magra historiska utbytet av min lilla utflykt på klassisk mark, står jag just i begrepp att vända på klacken. Då tycker jag mig ana en närvaro av något, kanske ett större djur, bakom en lagerbuske i dikeskanten längre bort. Jag varken ser eller hör någonting, visserligen, men får ändå en stark förnimmelse av att något iakttar mig. Kanske skall jag lyckas få syn på en räv eller ett rådjur, innan vi lämnar Thorncombe Wood, tänker jag förhoppningsfullt och smyger mig de cirka trettio meterna fram till buskaget. Lagerns täta bladverk pryds av en mängd skira vita blommor i axlika ställningar. Den svaga kryddoften följer med luften, som jag drar in genom näsan, innan jag håller andan och rundar busken. Men ack! jag undviker mycket väsen för ingenting, eftersom det var skogens vilda djur jag hade förväntat mig. På en kubb, som ställts bredvid en ceder, sitter en man och vilar sig med ryggen mot trädets breda stam. Det måste vara skogvaktaren, tänker jag och känner mig lurad på mitt tilltänkta villebråd.

   -   Hello! hälsar mannen, som ser ut att vara i fyrtioårsåldern. Jag svarar med samma hälsning och går de få stegen från lagern till cedern. Mannen är klädd i en trekvartslång läderjacka, som han knäppt upp, och jag ser att han bär en djupblå lång arbetsskjorta inunder, vilken är åtsnörd med en snodd i midjan. Hans bruna byxor slutar snävt strax ovanför ett par läderstövlar, som går halvvägs upp på vaden. Jackans nederkant är originellt vågskuren, och den är dekorerad med två likaledes vågmönstrade tvärbårder. I jackans skärp hänger en lång slidkniv, och lustigt nog bär mannen en spade på ryggen. Dess blad sticker upp över hans högra axel, och på samma sida står hans öppnade läderränsel lutad mot kubben. Han tycks vara av keltisk stam, tänker jag, för hans hår är svartlockigt och hans ögon mörka. Med en förvånad min betraktar han mig några sekunder, och hans blick är samtidigt vänlig och genomträngande. Sedan undrar han om jag gått vilse, och då jag skakar på huvudet, säger han:

   -   Jag rör mig mycket på vägen här uppåt höjderna, men trots att många stigar möts här, så vågar människor sig sällan in i den här delen av skogen.

   -   Asch! utbrister jag, låter folk sig verkligen skrämmas av det där fåniga talet om spökeri? Men mannen lockas inte med i mitt misstrogna skratt, utan säger med övertygelse i rösten:

   -   Visst spökar det här i trakten, men aldrig här på the Roman Road. Och så pekar han i riktning mot heden och förklarar:

   -   Nej, det är där nere på the Snails Creep, som oförklarliga händelser har iakttagits i stormiga nätter.

   Som svar på min nyfikenhet berättar mannen, att Snigelspåret är namnet på den stig, som smugglare i gångna sekler använde på sin väg från kusten med gods inåt landet. En ovädersnatt på 1600-talet skall tullkonstaplar från Weymouth ha lagt sig i bakhåll just här nere i dalsänkan mellan Thorncomb Wood och Black Heath. När smugglarna kom smygande längs den buskövervuxna stigen blev de överrumplade och dödade utan att ha hunnit ta till vapen. Ledaren, Jack the Smuggler, lyckades först fly, men blev strax infångad. Man band honom vid en tall i skogsbrynet med ansiktet mot heden. Där gjorde man upp ett stort bål, och inför ögonen på den gamle ärrade smugglarbossen kastade man i tur och ordning in hans avlivade kompanjoner i flammorna. Sedan lade man snaran om hans hals och hängde honom i tallen. Mannen avslutar sin historia med att intyga, hur han själv en natt i kyla och snöstorm sett Jack the Smuggler dingla i ett rep från en av tallarna utmed the Snails Creep, medan spöklika skuggor dansade runt, slickade av eldslågor.

   -   Sedan dess har jag undvikit den platsen nattetid, påstår min sagesman med en rysning. Mannens spöksyn har väl haft någon naturlig förklaring, tänker jag. Till honom säger jag emellertid med låtsad förskräckelse:

   -  Det där låter både kusligt och dramatiskt. Men för att byta ämne avrundar jag med något om, att det är tur att jag inte hinner utsätta mig för de där hemskheterna.

132

   -   Jag ville bara ta mig en titt på den här vägen. Tyvärr kan man inte se, hur de skickliga romarna har burit sig åt för att bygga den, säger jag och gör mig beredd att gå. Då gör mannen en åtbörd med vänsterhanden som för att hålla mig kvar, och han skyndar sig att säga:

   -   Vänta en stund! det där kan jag förtälja er lite grand om.

   Jag kastar ett oroligt öga på klockan, mina tio minuter är redan ute. Han har redan börjat berätta, och jag dröjer kvar för att inte verka oartig. Det blir snart uppenbart att denne skogens vaktare känner vägens historia. Efter hand glömmer jag bort tiden och lyssnar fängslad till det som han har att förmedla om vägbygget:

   Det var de romerska legionärerna, som byggde vägarna i den brittiska provinsen. Ett arbetslag bestod av ett hundra man, ett century, som leddes av en centurion. De drog fram över landet klädda i sin ordinarie soldatuniform, blå tunika, läderjacka och läderstövlar samt för ändamålet försedda med hacka och spade som komplement till dolken och svärdet. Övriga vapen som lansar och sköldar liksom tält och förnödenheter förflyttades efter laget på hästkärror längs den framväxande vägen. De arbetade med häpnadsväckande snabbhet. Först grävde mannarna två parallella diken, ungefär åttio fot ifrån varandra, och skyfflade upp jorden, så att det bildades en upphöjd bank i mitten, cirka tjugufem fot bred. Detta blev till den berömda vägbädd, som romarna kallade agger. Ovanpå detta packade man ett lager krita, en handslängd djupt, vilket gavs en välvd dosering från centrum för att tillåta en god dränerig. Från lokala flintbrott hämtades vagnslaster av denna sten, som legionärerna sedan omsorgsfullt för hand packade in i kritan till ett djup av av tre till fyra tum. Man planade av med krita, så att ytan blev jämn. Till sist stampade man in ett sex tum tjockt skikt av grus, så att man erhöll en hård och slät vägbeläggning. Om det råkade finnas något järnbruk i närheten, så tog man tillvara slaggen, som breddes ut ovanpå väggruset. Slaggen rostade så småningom till ett hårt, sammanhängande ytskikt.

   -   Inte att undra på att våra Roman Roads ibland är outslitliga och kommer att stå sig för evigt, avslutar mannen sin korta föreläsning med synbar stolthet.

   -   Aha! utbrister jag, nu förstår jag varför man talar om a metalled road här i England, då en väg har permanentats med krossten. 

   Därefter tackar jag mannen för den intressanta exposén och förklarar, att jag genast måste åter till bilen, där min fru väntar.

   -   Se här! säger han och hämtar upp någonting ur sin ränsel, ett minne från ert besök i romartiden. Mannen sträcker ut sin hand mot mig.   

   -   Ett silvermynt! utropar jag förvånat.

   -   En sestertie! förtydligar han, tag den och skynda er iväg!

   Ett kort ögonblick ser jag in i hans mörka ögon. Det är något hypnotiskt i hans blick, som gör att jag utan att veta ordet av norpar myntet ur hans hand och börjar springa. Jag hejdar mig efter några steg, men innan jag hinner vända mig om för att tacka för gåvan, hör jag hans röst bakom mig:

   -   Nej, nej, den behöver ni inte tacka för. Det är ju er egen sestertie, som ni i morse kastade bort på kalkstensterrassen ovanför havet vid Winspit.

   Först då hans ord förklingat förmår jag bryta mig ur den pose, i vilken jag för några sekunder känt mig stå såsom förstenad. Men när jag vrider mig om är mannen borta, och under cedern ser jag bara träkubben och intill en myrstack på den plats där ränseln nyss stod lutad.

   Som i trance tar jag mig snubblande över stock och sten tillbaka till parkeringsplatsen. I min vänstra hand kramar jag silvermyntet, så att knogarna vitnar. När jag öppnar bildörren och sätter mig vid ratten, flämtar jag häftigt. Birgitta sitter på sin pats med kartorna framför sig och tar emot mig med en otålig fråga:

   -   Var har du hållit hus hela tiden?

   -   Bara på the Roman Road, svarar jag och känner hjärtat banka. Mellan andhämtningarna

133

stöter jag fram:

   -   Har gjort en liten utgrävning där.

   Med en retsam min granskar Birgitta mig och säger att hon hoppas, att jag inte mött någon i skogen. Hon tillägger:

   -   Du är blek som ett lärft och ser ut som ett spöke. Du skulle till och med kunna skrämma vettet ur en romersk centurion, om ni hade råkat stöta ihop.

   Under denna utläggning har jag hunnit hämta andan. Jag inser att Birgitta, genom att gå som katten kring den heta gröten, vill försöka ta reda på, om jag upplevt något märkligt på romarvägen. Det är klart att hon förstår, att jag med min kondition inte skulle bli utpumpad av en så kort språngmarsch. Och vem skulle väl blekna efter en löpning? Blek känner jag mig inte. Med den ofysiologiska beskyllningen avser hon endast att tala om, att hon märkt min upprördhet. Alltså försöker jag slå bort hennes misstankar om, att jag sett syner, genom att själv gå till anfall:

   -   Din vilda fantasi tar nog priset, säger jag, om du tror att jag i det tjugonde seklet skulle ha mött en romersk centurion, och att han då hade blivit skrämd av mig som ett sentida spöke här i skogen. Birgitta ler visserligen först åt det komiska i den tanke hon själv nyss väckt, men hon tittar sedan ändå rannsakande på mig, som om hon gissade att jag döljer en hemlighet.

   -   Jag har faktiskt inte ens sett skuggan av en vålnad, påstår jag och försöker se uppriktig ut, då jag möter hennes blick. Men tydligen spelar jag dålig teater, för jag känner kinderna hetta. Och i stället för att fråga om jag lyckats lugna hennes rationella sinne, tycker jag att det nu är dags för den stora överraskningen:

   -   Se här, vad jag döljer! utbrister jag och sträcker fram min knutna vänsterhand, ingen hemlighet utan en present till dig på din födelsedag - ett äkta romerskt silvermynt, en sestertie, som jag grävt upp på min lilla historiska exkursion. Medan jag oavvänt iakttar Birgittas förväntansfulla anlete, öppnar jag långsamt handen, som hon i sin tur fixerar med blicken. Under bråkdelen av en sekund  tycker jag mig ana något mörkt i hennes ögon, sedan skiner hon upp och utropar:

   -   Det blir en fin medaljong att hänga runt din hals, om du sätter en kedja i den. Då först tittar jag ned i min öppnade hand. Där mitt i handflatan ligger en liten platt och rund kalksten, mer lik en minimodell av en kvarnsten än ett blänkande romerskt silvermynt.

*