BEVARE OSS VÄL!

I denna kriminalroman, Bevare oss väl! (E Ternella Böcker 2008) (BILD: Fotogalleri) rik på färgstarka figurer och sällsamma skeenden, förflyttas vi i tid och rum till grevskapet Oldthunderlamb i södra England. Handlingen tilldrar sig under några försommarveckor i onådens år 1939. Platsen är byn Cockburn, the village, och dess väna omgivningar, där livet på ytan synes vara en idyll, trots aningar om storkonflikter och annalkande krig på den europeiska kontinenten. Men även denna lilla värld har mörka hemligheter, dolda sedan länge av några av stadens respektabla stöttepelare bakom charmfulla fasader och i djupa gömmor.

Hit kommer Miss Shirley Wombes, i vardagslag lärarinna i en liten Londonskola, men av misstag utsedd av stjärnadvokaten barrister Ralph Silver-Sky att som detektiv undersöka, om allt gick rätt till, när arvet efter framlidne Sir Archibald Thorham gjordes upp för ett decennium sedan. Det gäller inte bara hans stora förmögenhet och godset Thorhamstead Manor House med tillhörande vidsträckta ägor, utan även de världsberömda Thorhamstead Experimental Farm och Thorhamstead Experimental Station.

Hit kommer också deckarhabituén, skandinaviskan och genusforskaren Miss Dr Hahnsohn efter att ha skuggat Miss Wombes från dennas adress 221 B Josephine Street i London. Utanför bykyrkan St Nicholas en dag i maj träffar de varandra och kyrkoherde Rev. Cecil Baffin av en slump, som det förefaller. Men anledningen är för detektiven hennes uppdrag och för den åt deckarläsandet hemfallna att nästla sig in i den kriminalroman, som Miss Wombes ämnar skriva om fallet Thorham. Dr Hahnsohn skyr inga aldrig så påflugna medel för att som den första läsaren av föreliggande roman kasta sig rätt in i handlingen.

Inledningsvis blir de båda, ej särskilt såta, damerna inbjudna på tea and scones in the vicarage, där de dras in i kyrkoherdefruns, Mrs Josephine Baffin, litterära diskussionsgrupp.

Detta är den fridfulla upptakten. Miss Wombes tvingas genom köpslagan, för att begränsa Miss Hahnsohns framfart, göra henne till sin assistent. För att lösa fallet ikläder sig fröknarna flera olika skepnader, både kvinnliga och manliga. Det blir exkursioner, i början var och en för sig, bl a till Scotland Yard i London och till små städer i Skottland. Informationer inhämtas i när och fjärran, inte minst från Indien.

Wombes lär sig snart privatdetektivens vanskliga arbete, och vad denna behöver för att lösa de mest gäckande gåtor; tänkarposen, den högt uppdrivna iakttagelseförmågan, den tvingande logiken i slutledningskonsten. Inte minst viktigt för henne är det att kunna visa upp en känsla för exklusiv musik och en smak för och kännedom om de mest utsökta whiskey-märken. Hennes kärleksliv är inte det bästa, sagt med ett understatement. Hon är ett tragiskt fall för glasberget, sedan hennes fästman i ungdomen övergav henne. Detta trauma utsätter henne ännu efter mer än tjugu år för pinsamma incidenter.

Skeendena avlöser varandra till en början lugnt och utan de för genren utmärkande ruskigheterna. Genom våra hjältinnors envetna jagande efter sanningen, trissas emellertid dramatiken upp, och finalen utvecklas till ett ödesmättat crescendo av ett slag, som vi borde ha förskonats från, och på en plats där det inte borde ha skett.

Stilstudier

Under rubriken Motton och Recensioner hittar du en recension av BEVARE OSS VÄL! i jury, tidskrift för deckarvänner Nr 2, 2008.  För den som hellre vill bilda sig själv en viss uppfattning om bokens stil, ger jag nedan följande:

Stilprov 1 (efter Register över tupp och personer, sid 5 - 8, börjar):

Första kapitlet

i vilket vi kommer till byn Cockburn i grevskapet Oldthunderlamb och får möta

kyrkoherde Cecil Baffin och hans förtjusande gemål

  Mrs Josephine samt deras vänner och andra bybor.

 

Tvenne tuppar som allt folket såg upp till fanns i lilla byn Cockburn. Nu finns det endast en. Men låt oss inte gå händelserna i förväg! Innan den ene tuppen så tragiskt försvann, var byn fortfarande en oskuldsfull idyll och en prydnad för sitt grevskap.

   Den högst uppsatte av de två var helt tillplattad, men guldglänsande. Han satt, med bästa uppsikt över byborna och den härligaste utsikt över det omgivande väna landskapet, spetsad på en metallten på St Nicholas kyrkspira. Nå, spira är väl för mycket sagt. Hela kyrkan var murad i grova stenar av grå granit. Tornet var fyrkantigt, kort och knubbigt, hade platt tak med krenelering och ett litet fundament i mitten, inte högre än två yard. På det ståtade tuppflöjeln. Hanens tarser och klor var av svart gjutjärn, allt annat var av svart plåt, men det avslöjade den inte ty det blänkte gyllene såväl om kropp och tuppkam som om de yviga stjärtfjädrarna. Tuppen klamrade sig fast i ett horisontellt kors av samma material och färg som klorna. Korsets armar var två feet långa och avslutades med de förgyllda bokstäverna N, S, E och W.

   Den andre tuppen, ja det har du redan gissat, det var den sälle men aningen uppblåste kyrkoherden själv, Rev. Cecil Baffin. Alla Cockburns invånare visste, att den gode prästens överblick över folk och fä, by och bygd var något begränsad. Hans uppsikt och utsikt kunde på intet sätt mäta sig med tuppens. Denne hade ju från ortens högst belägna punkt herraväldet över mörkrets makter, och därifrån skyddade han båd´ människa och mark från onda väsen. Så såg förstås inte the reverend gentleman på saken. I sina egna ögon var han givetvis ensam om, ja bortsett från vår Herre naturligtvis, att ha den himmelska utblicken över den församling, som var hans, med Guds nåde för all del.

   Låt oss i berättelsen för enkelhets skull kalla honom Rev. Cecil! Det skulle han ha tyckt mycket illa om. Men vi gör det likt folket, bara då han inte hör det. När någon tilltalar honom blir det alltid ett underdånigt Reverend Baffin, åtföljt av en inledande bugning eller nigning. Du möter honom här i Cockburn en solig vårförmiddag utanför kyrkans port. Det blåser en mild västlig bris, småfåglarna kvittrar lamt; undra på det

9

 

Stilprov 2 (väljer på måfå två sidor mitt i romanen, sid 146-147):

   Min tanke var enkel. Om Rev. Cecil och Skön Josephine hade ingått ett skenäktenskap, så var den enda rimliga förklaringen att kyrkoherden själv, eller någon annan genom honom, hade velat, eller ville, komma över arvet efter Sir Archibald. För tillfället lämnar jag frågan om, vad Skön Josephine hade att vinna på arrangemanget. Arvet var ju hennes det förutan.

   Vad som behövs för att bevisa skenäktenskapet är att få Rev. Cecil att erkänna sitt intima förhållande till sin präst, assisterande komminister (perpetual curate) Robin Boar. Detta kommer att ske genom utpressning med hjälp av Mr G's skotska fynd. Men precis som utpressare gör, tar vi litet i sänder. Vi skall tills vidare bara begära detta första erkännande. Mrs Josephine's roll skall inte föras på tal. Tvärtom, vi kommer att låtsas vara ovetande om hennes existens, och vi skall utgå ifrån att vår ärade konfirmationspräst, sin läggning trogen, lever som ungkarl.

   Vår handlingsplan är klubbad här vid frukostbordet på vårt pensionat. Vi har bara hällt i oss en kopp av det smaklösa kaffet och tuggat i oss ett par skivor toast.

   - Låt oss skrida till verket min Sancho Panza! säger jag käckt och känner mig på samma goda stridshumör, som det Don Quijote och hans väpnare hade, då de tillsammans drog ut mot väderkvarnarna.

   - Inte riktigt ännu, svarar min drabant.

   - Vad fattas? undrar jag.

   - Är vi två inte Scotchmen? 

   - Tänkte inte på det, svarar jag. Jag är inte så alert efter min svåra lunginflammation. Ni överraskar mig med er inlevelseförmåga, Mr G. Det får bli på Queen's Mouse, men högst en tumlare per skalle med tanke på den tidiga morgontimman.

   - All right!

   - Men kom ihåg, påminner jag, ingen italienska med italienskan Maria Rose denna gång! Det rimmar dåligt med kilten.

   - No sir, min bäste signore, jag skall hålla mig till skotskan.

   Så fick det bli. Vi gjorde en pilgrimsvandring från pensionatet Laurel's Guest House via puben Queen's Mouse till St Nicholas church. I puben fylldes vi av den heliga spiritus i skepnad av Scottish Envoy neat on the rocks, både för att framhäva vår skotska budbärarroll och stärka vår skådespelartalang. I kyrkan uppfylldes vi av den helige ande i form av den himmelska inspiration, som vårt ändamål krävde. På pastorsexpeditionen fick vi reda på, att Rev. Cecil befann sig ensam i sakristian på norra sidan om koret.

 

146

 

   Vi väntar i vapenhuset, som skjuter ut på kyrkans södra långvägg, tills kyrkoherden så småningom uppenbarar sig i koret. Då vandrar vi arm i arm ner genom mittgången. Komna halvvägs uppmärksammar prästen vår säregna procession.

   - Vad vill mina herrar? frågar Rev. Cecil, den där ser ut som såge han inte bara spöken mitt på dagen, utan tillika gengångare från sin forna tjänst som präst i Perth.

   - Vi vill ha Herrens välsignelse för det saliga partnerskap, som vi nu ingår här vid altaret inför Hans Heliga Anlete (eller il suo Santo volto, som jag dock hade förbjudit dig att briljera med).

   - Förlåt mig mina bästa herrar, får jag be er att inte vanhelga Herrens helgedom med ett dylikt otillständigt skämt! Det heliga äktenskapet är, som I väl veten, av Gud Fader instiftat till det ärbara syftet att genom kärleken mellan man och kvinna säkra släktets fortbestånd.

   - Menar pastorn att vår kärlek inte betyder någonting inför Herren?

   - Ursäkta mig, mina vänner! kyrkan är ingen plats för putslustigheter. Vilka är ni, mina herrar? Jag måste be er att respektera kyrkorummets helgd, eller om icke lämna detsamma omgående.

   - Men snälle Rev. Baffin, varför frågar ni vem vi är? Har ni glömt oss? Vi är era kära konfirmander från St John's church i Perth, förklarar jag med förvåning och besvikelse i rösten och pekar på min följeslagare. Och Mr G bugar och presenterar sig genast:

   - Mitt namn är Brian McLillcock. Han lyfter våra sammanhållna händer, och jag säger med andra handen på hjärtat:

   - Mitt namn är Robin Gibson.

   - Jag känner inte igen er, kontrar the vicar.

   - Men vi känner mycket väl igen er, Rev. Cecil Baffin. Det har gått 20 år sedan dess. Vi var 14 år gamla, ni var kanske 30. Vi har ändrats mer än ni under de år som gått.

   - Jag har inte tid med er. Ni tilhör inte min församling. Vad vill ni mig egentligen?

   - Vi vill att ni i söndagens högmässa vid lysningen tillkännager våra namn bland de andra, som står i tur för giftermål, så att vårt förbund får Guds välsignelse.

   - Men det är omöjligt mina herrar.

   - Vi gör det lätt för er, Rev. Baffin, säger Mr G. Mitt namn är Brian och jag älskar Robin, liksom ni älskar Robin Boar, komministern här i St Nicholas.

   - Vad är det för dumma insinuationer, utbrister prästen med rodnad på

 

147