MOTTON

Ibland finner du i ambitiösa författares vackra böcker ett inledande citat på en ensam förstasida. Någon gång känner du igen det, men ofta är det dig kanske helt främmande, vad gäller själva texten och/eller dess upphovsmans namn. I lyckliga fall tror du dig  förstå, vad författaren menar med sitt val av motto för just den bok, som du står i begrepp att läsa; vid andra tillfällen begriper du inte, vad detta uppfordrande valspråk har i boken att göra, ens efter det att du läst ut den. Håll med om, att ett motto i t ex en roman ändå gör ett imponerande och höglitterärt intryck! Och det är måhända precis det som är meningen.

Från oktober 1994 till mars 1998 var jag i färd med att skriva SPRINGKORNSAGAN och att ta reda på det, som krävdes av fakta för dess innehåll, dvs att slå upp i lexikon, encyklopedier, historiska verk, mm. Man kallar det så vackert för research. Men vad har det egentligen med forskning att göra? Det man hittar i dessa källor fanns ju redan där. Under hela denna tid förekom det mig aldrig, att jag också borde pynta mitt alster med ett stiligt motto. Jag var då, och är inte heller nu, varken ambitiös eller författare. Då min fiktiva släkktkrönika var nästan färdig, våren 1998, höll jag på att läsa några delar av Anaïs Nins Dagbok 1-11. I hennes Dagbok 2, Juli 1935 fann jag några formuleringar, som starkt tilltalade mig. Om de hade någon bäring på mitt skrivande och min roman SPRINGKORNSAGAN, visste jag inte, men de uttryckte en ambition, som jag ändå tyckte värd att sträva efter även för en oambitiös hobby-skribent. Nu ville jag förstås undvika det falska skenet av hög skönlitteratur, därför smög jag in citatet nederst på försättsbladets baksida, istället för som brukligt på dess motstående högersida. Vanligen är de citerade storheterna just upphovsmän. Mig gladde det därför, att i min första roman få anföra en anslående text av en upphovskvinna, Anaïs Nin, vars skrivande jag uppskattar.

SPRINGKORNSAGANS MOTTO:

Man söker de felfria, utkristalliserade meningarna, fulländning, ädelstenars hårda glans, och sedan ser man hur folk föredrar de hafsiga författarna, ... De föredrar mänsklig ofulländning, ... framför juveler ... jag ger världen bara juveler.

Anaïs Nin  Dagbok 2

 Juli 1935

 

Då jag i årsskiftet 2007-2008 under samlingstiteln RÖTT och BLÅTT förberedde utgivningen av min röda kriminalroman BEVARE OSS VÄL! och min blå roman EVIGHETENS STILLA STÄNK, hade jag nyligen avslutat läsningen av Henri Stendhals roman Le Rouge et le Noir från 1831. I boken citerade han en annan författare (vars namn jag glömt), vilken formulerat en målande metafor för vad en roman bör vara. Den lät jag (nederst på försättsbladets baksida) stå som motto för den blå romanen.

MOTTO FÖR EVIGHETENS STILLA STÄNK

Ty, min herre, en roman är en spegel som förs längs allfarvägen. Än återger den himlens blå, än dypölarnas smuts.

                                                        Stendhal, Le Rouge et le Noir 1831

Att jag lånade ovanstående motto för min blå roman, berodde helt och hållet på, att det gav mig en möjlighet att på den göra en parafras, passande som motto för den röda kriminalromanen. BEVARE OSS VÄL! är förvisso en kriminalroman men ingen vanlig sådan. Jag sade mig länge: Aldrig i livet att jag förfaller till att skriva en deckare. Men så fick jag en idé i januari 2007. Varför inte skriva en kriminalroman på ett sådant sätt, att den på ett subtilt men ändå klart formulerat språk får läsaren att inse, att mycket i den överflödande deckarbokfloden är morbid underhållning? Alltså skrev jag min första och sista kriminalroman mellan februari och augusti 2007. Mottona till de bägge från varandra fristående romanerna RÖTT och BLÅTT tror jag förklarar såväl färgerna som sättet, på vilket jag valt att skriva böckerna.

MOTTO FÖR BEVARE OSS VÄL!

Ty min dam, en kriminalroman är en spegel, som ingen borde föra längs den väg där blodets röda blandas med dypölarnas smuts.

UHL 2007

RECENSIONER

Böcker jag hittills givit ut har fått översvallande recensioner i landsortspressen, men de har helt negligerats av storstädernas tidningar. Här nedan gör jag en sammanställning av dessa kritikers omdömen.

Recensioner av SPRINGKORNSAGAN 

Storstilat romanbygge; Rolig, tragisk, burlesk, fantastisk (Upsala Nya Tidning)

Djärvhet i greppet och gott humör; Ett märkligt litterärt verk (Eskilstuna Kuriren)

Skriven med känsla och kraft (Borås Tidning)

Dramatisk karaktär - episk atmosfär; Väldigt material (Bohusläningen)

En kulturhistorisk bragd (Gefle Dagblad)

Språket är drivet och bildrikt; Ett enormt och myllrande manus (Motala tidning)

Utmärkt svenska; Burlesk saga (Bärgslagsbladet)

Exemplarisk språkbehandling (Sörmlandsbygden)

Märklig släktkrönika; ... väl knappast i den svenska litteraturen kommit ut något liknande (Katrineholms Kuriren)

Bredd och djup; ... dagens nyskrivna svenska prosa ter sig

tämligen platt i jämförelse med Springkornsagan (Nerikes Allehanda)

Flödande berättarglädje; ... man kan inte bli annat än imponerad av kraften och uttrycksfullheten i texten;

... tuschteckningar av Henrik Stensnäs stöttar framställningen (Alingsås Tidning)

 

Ett par kritiker har välvilligt jämfört Springkornsagan med verk av Shakespeare, Boccaccio och Hjalmar Bergman (Carl Hylander, Alingsås Tidning) samt Shakespeare, Casanova och Joyce (Arne Upling, Nerikes Allehanda).

Jag tillåter mig också att göra ett par längre citat ur de båda sistnämnda kritikernas recensioner:

Carl Hylander inleder sin recension i Alingsås Tidning den 11 oktober 1999 så här:

Sällan har jag haft en märkvärdigare bok i min hand. Det är en skildring, till största delen förlagd till herrgårds- och torpmiljöer i Södermanland under 1600-talet. Sagan påstås vara en bearbetning och modernisering av ett gammalt manus från 1719.

I bakgrunden skymtar sådana historiska händelser som brytningen mellan katolicism och protestantism, trettioåriga kriget och drottning Kristinas abdikation. Författaren heter Ulf Henrik Lindberg, en naturvetare som sysslat med Medicinal Chemistry. Men han har tydligen också bakom sig en imponerande beläsenhet i skilda sorters skönlitteratur. (Slut utdrag ur Carl Hylanders recension)

Arne Upling inleder sin recension i Nerikes Allehanda den 30 december 1999 att med hänsyn till verkets fiktiva författare C H af Springkorn påminna både om William Shakespeare och Camera Obscura av Lars Gyllensten och Torgny Gretz. Han fortsätter: 

Springkornsagan har ett skyddsomslag, som tryfferats med texter som kallas kritikerröster. Det är förstås rätt men när man läser omdömen som t ex "...en svepande episk stil", framgår det indirekt, att det handlar om refuseringstexter från ett antal etablerade förlag. Det är faktiskt ett rätt ovanligt, för att inte säga vågat sätt, att marknadsföra en bok. Men förlag kan förstås vara både avvisande och vänliga samt ta fel. Det räcker här att nämna Astrid Lindgren. 

Åter till Springkornsagan så måste man låta sig imponeras av den episka bredden och mångfalden i "den gamble grefvens" - C H af Springkorn - släktsaga, som onekligen är rik och omväxlande i sitt ordflöde, som väller fram över hundratals finstilta sidor, som inte sällan för in läsaren på sidospår och bihandlingar som kräver ständigt tillbaka- och omläsande för att åtminstone hjälpligt följa komplicerade släktförhållanden och händelser. Dock tillåts man pauser i läsningen, ett slags vila, i de inte så sällan insprängda poemen som i följande korta fragment (delar av min längre dikt DAGSLÄNDAN, sid 242, min anm):

- Ån flyter sakta

Mina döda betäcker stilla ytan

av slemgrön sörja,

som döljer djupen -

Minner mig om morgondimmans slöjor,

som eldvagnen förjagat med ljus

till evighetsmörkrets kokong -

 

Mot slutet av sin recension fortsätter Arne Upling med dessa rader:

Redan i inledningen nämndes William Shakespeare. Att jämföra Springkorns epos med dennes verk vore att överdriva men textutflykterna leder ändå i den riktningen. Stundtals får man också Giacomo Casanovas memoarer i tankarna men då av andra skäl.

För att sätta punkt och dra en slutsats av läsningen av den i sanning svårtolkade sagan måste - utan att jag nått mycket längre än till en ringa bakgrund av släkten Springkorns öden - följande sägas: Springkornsagan kan vara lämplig att ha tillgänglig på nattygsbordet under något år.

Då menas ej att den på ett nedvärderande sätt skulle vara insomningsfrämjande utan att den genom sitt rika, minst sagt invecklade innehåll är ett litterärt verk, som räcker länge.

 I anmälarens fall ersätter den dock inte Finnegans Wake av den irländske författaren James Joyce för att ändå sätta ett annat gränsmått än verk av i inledningen nämnde W Shakespeare.  Men nog är Springkornsagan beundransvärt komplex och unik. (Slut utdrag ur  Arne Uplings recension)

Recension av BEVARE OSS VÄL !

När mina båda romaner RÖTT och BLÅTT gavs ut i april 2008, såg jag till att de sändes till ett 40 tal större svenska dagstidningar, både i landsorten och storstäderna. Det resulterade inte i en endaste recension, vare sig av den röda kriminalromanen BEVARE OSS VÄL! eller den blå romanen EVIGHETENS STILLA STÄNK. Den vanliga förklaringen, som jag fick av tidningarnas ansvariga kulturredaktörer, lät ungefär så här: "Vi får in ca 4000 nya böcker per år till vår redaktion; varför skulle vi recensera just dina?". Det är ett argument så gott som något; fullt förståeligt! Men det säger kanske något om bokflodens tillväxt det senaste decenniet. Då min romantrilogi SPRINGKORNSAGAN kom ut i mars 1999 skickades den till ungefär samma 40-tal dagstidningar, varav ett tiotal recenserade den (se ovan).

BEVARE OSS VÄL! har ändå fått ett värdefullt omnämnande. Jag blev kontaktad av JURY - tidskrift för deckarvänner, som ville recensera min kriminalroman. Tidskriften kände jag inte till, eftersom moderna deckare inte intresserar mig. Därför bad jag om att få se ett exemplar av den, innan jag sände in mina båda böcker. Som pojke läste och greps jag av spänningen i Conan Doyles klassiska berättelser om mästerdetektiven Sherlock Holmes och hans trogne kompanjon Dr Watson. För länge sedan läste jag Tio små negerpojkar av Agatha Christie och ett par Maigret-deckare av George Simenon, men det är allt. På senare tid har jag bläddrat i ett antal uppburna svenska s k deckardrottningars och -kungars böcker. Dessa slumpvisa nedslag har gjort mig bestört. De flesta är uselt skrivna, språket är slappt och personteckningarna platta. Men de är framförallt vidriga i sitt ohöljda frossande i våld, mord och elände. De som skriver dessa böcker exploaterar cyniskt människors barbariska fascination av medmänniskors förnedring och lidande. Att så många inte tycks få nog av dessa alster visar bara, att vi inte kommit så långt i vår civilisering, sedan  bestraffningar såsom stupstock, gatlopp, spöstraff, stegling, häxbränning, halshuggning och hängning var omtyckta offentliga skådespel. Det var detta faktum, som gav mig impulsen till att skriva BEVARE OSS VÄL! en kriminalroman för att mellan raderna kunna ifrågasätta verk, som vältrar sig i våld och vidrigheter. I BEVARE OSS VÄL! finns både action och spänning, men den har mera humor än våldsamheter.

Så till recensionen av min deckare i JURY 2 / 2008 sid 71:

Ulf Henrik Lindberg:  Bevare oss väl! En kriminalroman i rött (E Ternella Böcker) 

Lindberg slår till med två romaner samtidigt, under samlingstiteln "Rött och Blått". Evighetens stilla stänk. En roman i blått är en barndomsskildring, den helt fristående Bevare oss väl! är...ja, en kriminalroman, men också en meta-deckare samt en parodisk pastisch på engelska pusselklassiker. Året är 1939, och ett advokatbiträde skall engagera en viss berömd privatdetektiv. Han hittar dock inte adressen 221 B Baker Street, men när han passerar en affisch med Josephine Baker får han snilleblixten att istället gå till 221 B Josephine Street, där han träffar lärarinnan Shirley Wombes - som visserligen starkt ogillar kriminallitteratur men ändå åtar sig fallet.

Wombes är emellertid inte bara romanens detektiv, hon är också Författaren som skriver berättelsen, och som sådan för hon genomgående en diskussion med läsaren om handlingens problem och utveckling. Särskilt riktar hon sig till sin Watson som också är den första Läsaren av romanen. Hon heter miss dr Hahnsohn, är genusforskare och deckarälskare, och har många invändningar mot såväl detektivens arbete som intrigens uppbyggnad.

Handlingen kretsar kring en arvsfråga, ... Lindberg lyckas skapa en "plot" som visserligen är parodisk men inte ologisk i den traditionella pusseldeckarens värld. Det är snyggt gjort ! ...

Bevare oss väl! är ett underhållande genre-experiment. Som sådant är det unikt i svensk kriminallitteratur, ... blir jag inte förvånad om romanen om några år räknas som en kultklassiker bland deckarnördarna. Typ undertecknad. Johan Wopenka

*