EVIGHETENS STILLA STÄNK

I romanen Evighetens Stilla Stänk (E Ternella Böcker 2008) (BILD: Fotogalleri) förflyttas läsaren i både tid och rum. Handlingen omsluter endast ett par månader våren och försommaren 1940, några futtiga stänk av evigheten, och kretsar kring en Malmöfamiljs evakuering till Småland efter de tyska nazisternas ockupation av Danmark den 9 april, i det andra världskrigets ödesår för våra nordiska grannländer. Mycket av skeendena är sedda ur den 6-årige Mattias synvinkel. Han är bondson från Österlen, men får genom tillfälligheter följa med de evakuerade stadsborna, vars 9-åriga dotter Linda blir som en beundrad storasyster för honom. De sätts i skolan i Bäckaryd och möter en för dem främmande värld i den lilla orten, vars ofta särpräglade bybor tecknas med stor inlevelse. En viktig roll spelar "grisabondens" fantasibegåvade son Jonas, som blir kumpan till Mattias i en rad hisnande äventyr och pojkstreck. Den lilla världens trygga småländska bygemenskap framstår i skarp kontrast mot den stora världens krig och elände på Europas kontinent, som de vuxnas samtal och påträngande radionyheter förmedlar.

Liksom i Springkornsagan finns det i Evighetens Stilla Stänk såväl elegiskt allvar som drastisk humor. Här sammanflätas verklighetsnära händelser realistiskt berättade med fantastiska episoder skildrade på både magisk realistisk prosa och i prosalyriska inslag. För Mattias får mötena med de småländska barnen, framförallt Jonas, och många av de vuxna en livsavgörande betydelse. Vi finner gestalter tecknade med stor pregnans, såsom den gamle Häradshövdingen på Grinda herrgård, de evakurades värd, byn Bäckaryds båda stöttepelare på delvis konkurrerande plan, nämligen prosten Björnskog, högt i det blå, och storbonden tillika kommunfullmäktigeordföranden Andreasson, med båda fötterna på jorden, samt givetvis folkskolans båda profiler, överlärare Björck och fröken Örn och många fler. Ändå är det bland de vuxna en släkting till Linda, hennes Mor Teresas "elake kusin" Olle, som på Mattias gör det djupaste intrycket. Han är den godmodigaste av dem alla och hans "elakhet" är sammansatt av en sprudlande fantasi, ett oförfalskat barnasinne och en genomskådande klarsynthet. Under den stora grisfesten på Grinda förmedlar den kloke Häradshövdingen i biblioteket och Olles överraskande upptåg i salongerna både livsvisdom och livsglädje till Mattias och Jonas. Men det visar sig snart, att den glada feststämningen och den synbara bytryggheten hotas mindre av det avlägsna kriget än av en närliggande tragisk händelse, som Mattias varken förstår eller förmår försona sig med.

Med min roman Evighetens Stilla Stänk vill jag ge en fängslande och fullödig läsupplevelse åt såväl unga som äldre läsare.

Stilstudier

För min roman EVIGHETENS STILLA STÄNK finns inga recensioner, trots att ett 40-tal dagstidningar erbjudits möjligheten att recensera den. För den som vill bilda sig själv en viss uppfattning om bokens stil, ger jag nedan följande:

Stilprov 1 (första kapitlets inledning på sid 5):

I

Han vaknade i ottan.

   "Evackerade" tänkte han och kände hjärtat banka i bröstet. Vinden ven genom springorna i loftrummets väggar, och några grenar piskade taktfast mot taket. Han huttrade och kurade ihop sig med filten över huvudet. De fuktiga lakanen luktade unket, och från filten trängde en frän hästlukt ner i pojkens bädd. Med näven nuddade han vid sin kalla nästipp och drog in den råa luften i ett par djupa andetag. Hårt knep han ihop ögonen och tyckte sig se, hur Hero stod och stampade i spiltan därnere.

   Tanken på hästen lugnade honom, och hjärtat började slå långsammare och lättare. Han heter Hero hade Helmer sagt kvällen innan, när de tittade in till honom i stallet. Så stor och stark han såg ut, hästen! De hade anlänt till gården tidigare på eftermiddagen, och nu skulle hela sällskapet installeras i de båda rummen på loftet. Det här kommer att hålla dig varm, lille pojk, hade drängen sagt, då han drog av hästen det bruna skynket. Hero är en riktig hjälte, ska du veta, hade han fortsatt med ett skratt och givit pojken en klapp på huvudet. Och pojken hade tittat in i hästens öga, nickat mot Helmer och förstått att han hade rätt. Det var bara en hastig blick, som häst och pojke växlat. Men pojken hade fattat: En hjälte måste den vara, som är stor och stark och klok som Hero. Helmer hade hängt upp hästtäcket över planket i det tomma båset bredvid Heros spilta. Han hade hållit fast filten med en stor krok, som i stället för en hand stack fram ur hans vänstra rockärm. I högerhanden höll han en rotborste, med vilken han omsorgsfullt hade borstat bort boss och tagel ur filten.

   Hit till Småland kunde kriget inte komma, det hade Bästefar hemma i Tommarp försäkrat honom. Det var därför han hade fått följa med herrskapet på deras evakuering från Malmö. Så klart! tänkte Mattias och stack upp kalufsen ur sängkläderna, här kan det inte bli krig, för här finns Hero.

   Ett svagt morgonljus strilade in genom fönstergluggen på gavelväggen. Stora blöta snöflingor singlade oavbrutet mot den immiga rutan, gled sakta ner och klibbade fast i en snöbord längs glasets nederkant. Gavelfönstret satt högt uppe under den mittersta av tre tjocka runda bjälkar, som bar upp det långsmala plantaket. På ömse sidor om ytterbjälkarna stupade branta snedtak ned till de meterhöga sidoväggarna, som hade vardera två avlånga fönster strax ovan golvet. Utmed gavel-

 

5

 

Stilprov 2 (väljer på måfå två sidor mitt i romanen, sid 148-149):

   - Alla människans strider, alla dessa krig, säger patron, en ofattbar ondska och ett ofattbart lidande. Var finns meningen?

   Solen skiner från en ganska molnfri himmel, men pastorn strålar inte längre. Han ger sin gode vän en dyster blick, sväljer ett par gånger så att hans adamsäpple får prästkragen att vippa. Och han mässar utan riktig övertygelse:

   - Det är inte vår sak att fatta meningen.

   Sakta kliver de, stödjande sig på ledstången, de tre stegen upp till trapplanet framför den breda dubbelporten.

   Kort är människans gästspel på jordens scen, tänker patron. Och hans tanke löper vidare: Godheten eller ondskan som hon visar sina medspelare, den är hennes egen. Glädjen och lidandet som hon åsamkar och åsamkas, de är hennes egna. På människans tiljor gäller människans mått. Är spelet mänskligt, så är dess mening mänsklig. Spelas där på denna scen en pjäs, i vilken ondskan och lidandet är ofattbara, så innebär det inte att meningen med pjäsen, ondskan och lidandet är ofattbar. Med människans mått är denna mening fattbar i den meningen att den inte finns. Ondskan är alltid ofattbar och meningslös. Den liksom det meningslösa lidandet tjänar inget mänskligt syfte. Inget annat syfte än det mänskliga har någon mening på människans estrader. Först med denna insikt förmår människan sträva efter att ändra regin i sitt teaterstycke i en allt mänskligare riktning.

   Till pastor B säger han halvt viskande, i det att han öppnar skolporten för honom:

   - Jag hörde väl rätt, min gode vän? - "Det är inte vår sak att fatta meningen." Då frågar jag: Vems sak är det?

   Förstummad träder prästen in genom porten med patron efter sig. Tysta går de sida vid sida genom hall och korridor. Fröken Örn står nigande vid klassrumsdörren. Efter utbyte av hälsnings- och välkomstfraser har pastorn återvunnit sitt förtröstansfulla jag. Som om han ville ingjuta mod i den påtagligt nervösa lärarinnan, säger han milt:

   - Tillit och förtröstan, det är vad vi alla måste ha.

   - Det är så sant, pastorn, fjäskar fröken Örn och visar in herrarna, det är den tilliten som barnen här i dag vill visa, att de har tillägnat sig. Lärarinnan stänger dörren och bjuder med krusande nigningar och armrörelser morgonens väntade, om ock icke efterlängtade, gäster att ta plats i var sin karmstol, vilka för dagen fått ersätta hennes egen stol bakom katedern.

   Eleverna står som tända ljus i sina bänkar, mer nyfikna än ängsliga. För dem är stunden en spännande omväxling i skoldagens vardaglighet.

 

148

 

Tjugunio par barnaögon följer noggrant varje rörelse hos de svartklädda myndighetspersonerna. Terminsförhören borde vara rutin för fröken Örn, ändå är hon denna gång vimsigare än vanligt. Nu råkar hon stöta till kartstället, så att Palestinas svängda kustlinje kommer att luta än mer. Oavsiktligt undslipper hon sig ett:

   - Hoppsan! vilket hon rodnande slätar över med ett:

   - Å ursäkta! och en bugning mot kartstället. Genast inser hon sitt misstag, vänder sig mot prästen, niger och säger:

   - Förlåt pastorn! Men i samma stund minns hon den viktiga roll som kommunfullmäktigeordföranden spelar denna dag, och hon tillägger:

   - Och förlåt patron!

   Med yviga gester rätar lärarinnan upp kartan över det Heliga landet. Hon sneglar oroligt mot herrarna i katedern. De nickar lugnande åt henne, och hon känner att hon fått både kyrkans och frikyrkans förlåtelse för skymfen mot Palestina. I en av de bakersta bänkarna hukar sig Jonas och Mattias fnissande bakom kamraternas ryggar.

   - Ser du hur Örnen flaxar över Juda öken? viskar Jonas och sätter handen för munnen.

   Med missödet uppklarat vänder lärarinnan sig till de sittande gästerna. Faktum är, att hon inte lever upp till sitt rovfågelsnamn i dag. Snarare påminner hon i hela sin uppenbarelse om en oansenlig förskrämd gråfågel. Hon är klädd i sin bästa kyrkklänning, sedesamt grafitgrå, enkel, långärmad med manschetter och rundkrage i vit spets. Det gråsprängda svarta håret har hon satt upp i en knut i nacken. Hennes uppgift nu enligt traditionen är att hälsa prästen, kyrkans man, och patron, kommunens man, välkomna till vårterminens "med glädje emotsedda katekesförhör"; enkelt nog med hennes långa erfarenhet från tidigare år. Denna gång känns det ändå annorlunda. Det är inte bara den vanliga anspänningen, som alltid besvärar henne innan hon lämnat över ordet till prästen. Nej, i dag vet hon vad som står på spel, och den vetskapen spelar henne spratt.

   Hon har placerat sig framför kartstället, men stilla står hon inte. Hennes svartskodda fötter trampar av och an. Händerna låter hon ömsom frottera sig mot varann i en prästerlig åtbörd, ömsom flyga ut som oroliga hönsvingar i en okontrollerad armrörelse. Kartan får sig ett slag av vingen då och då, och dess sordinerade trumljud beledsagar orytmiskt hennes stackatostämma. Hennes tunga vill inte riktigt lyda hennes tanke; hon hackar, stammar och snubblar på orden. Till sist är hon ändå klar med sina välkomstord och avrundar med en vällovlig förhoppning om

 

149

 

att hennes "kära elever måtte bestå provet och göra sig förtjänta av den utlovade provisoriska skolan på Adelboda gård."