SPRINGKORNSAGAN

Min första roman, SPRINGKORNSAGAN - I Drömvit Glömskas Skimmer (E Ternella Böcker 1999) (BILD: Fotogalleri), egentligen en trilogi men bunden i ett band, är en omfångsrik och innehållsdiger fiktiv släktkrönika (453 sid) och den tog mig tre år och fem månader att skriva. Den första upplagan om 4000 ex är nästan slut på förlaget (augusti 2012). Boken sägs bygga på ett dokument, som jag i ett Förord påstår mig ha hittat och undanstuvat under säregna omständigheter, då jag verkligen befann mig på jordbruksläger på Ökna säteri i Södermanland den rekordvarma sommaren 1947. På försättsbladet står det nedanför huvud- och undertiteln: av C H af S 1719. Därunder läser man: anpassad till nusvenska och med Förord av Ulf Henrik Lindberg.

Den som kritiskt begrundar mitt Förord bör emellertid inse, att dokumentet och hela släktsagan är uppdiktade.

Ramberättelsen tilldrar sig några höstmånader år 1719 på ett utmarkstorp i hjärtat av Södermanland. Där finner vi Carl Henrik af Springkorn, utfattig sjuk och döende, som sista länken i sin släkt. Motvilligt och med möda nedtecknar han, under mystiska inflytelser, berättelsen om ätten Springkorns uppgång, blomstring, nedgång och fall, det senare till följd av nyrika släkten Gyllenalders driftighet och framfart. Den gamble grefven dignar under skrivarplågan men fyller pliktskyldigt sina gula ark. Det blir till en skildring, vilken för honom, i det tillstånd han befinner sig, ter sig som en saga skimrande likt en drömvit glömska.

Huvudhandlingen sträcker sig över en tidrymd av sju sekler. Merparten utspelar sig i såväl slott som koja under 1600-talet och beskriver huvudsakligen sörmländskt liv i Stormaktstidens Sverige. Ett kapitel går ända tillbaka till 1100-talet, i brytningstiden mellan asatro och kristendom. Här möter vi den både grymma och vackra legenden om ungersvennen Giller och ungmön Lycka, som gav åt bygden och sig själva dessa kärleksnamn. De fann samtidigt sitt gemensamma tillnamn, som gjorde dem till anfäder i släkten Springkorn.

Tidsperspektivet växlar mellan ramberättelsens 1719 och tidigare skeden. Varje del i trilogin omsluter tre långa kapitel från I till IX, som alla ryms mellan Springkornsagans tvenne pärmar. Kapitl III behandlar händelserna i det ovan nämnda 1100-talet. De övriga kapitlen täcker tilldragelser från 1630-talet till 1719. Här rörs och fängslas du av den glödande kärlekssagan mellan Henrik och Katarina i mitten av 1600-talet. Han är blindfödd men klarsynt i sitt mörker, ej fjättrad i sin tanke, som den seende är av sin vilja att skapa sig avbilder för att söka förklara det oförklarliga. Hon, skön sjunde dotter till en dalapräst, som blir avsatt för sina papistiska böjelsers skull, är gripen av den förbjudna katolska tron. Katarina hoppas, att Henrik till sist skall förunnas synens gåva och nådens tro. Han behöver emellertid varken ljuset eller den blinda tron. Med hjälp av sin tankes klarhet genomskådar han världen. Och med sina skärpta sinnen och djupet i sin känsla upplever Henrik, att Katarina är den vackraste och mest älskansvärda kvinnan i världen.

Henrik lägger vid Upsala Akademi fram sin avhandling Agnosticismus necesse est (Nödvändigheten av Agnosticism), något som kommer att visa sig ödesdigert för honom och hans kärlek till Katarina.

Du får följa den helgonlika Katarinas vidare liv och äventyr. Hon blir ingift i den springkornska ätten och kämpar med eldigt nit för den urkristna tron. Genom sina gärningar i bygden kommer hon att göra sig känd som den galna grefvinnan.

I denna ödesmättade släktsaga får du dig också mycket annat till livs, som återuppväcker en gammaldagsvärld med must och spänning, elegiskt allvar och drastisk humor. Den motsträvigt plitande gubben fyller ark efter ark med sin sirliga skrift, tills hans dokument blir till en mångsinnlig och lysande fresk, en bred episk historia från Stormaktstidens Sverige.

Av det hittills sagda framgår således, att Springkornsagan, förutom att vara en händelsemättad historisk roman utformad som en fiktiv släktkrönika, även är en glödande kärlekssaga och en tankeväckande idéroman. Men Springkornsagan är dessutom en fängslande spänningsroman. Det finns nämligen invävt i handlingen en gåta, en jakt på en fördold sanning, som inte får sin lösning förrän på de allra sista sidorna. Det är detta kraftfält, som manar dig som läsare framåt i intrigen. Måhända får slutligen också en gäckande fråga sitt svar: Vem är det, som likt en magisk motor drivit och styrt hela Springkornsagans skeende efter sin vilja?

Illustrationer:

I mars 1998 hade jag efter ca 3,5 års arbete avslutat manuset till SPRINGKORNSAGAN. Jag tyckte, att berättelsens karaktär, med dess historiskt ålderdomliga miljöer och dramatiska händelser, gjorde det lämpat att låta illustrera boken. Min systerson, konstnären Henrik Stensnäs, åtog sig uppdraget med entusiasm och utförde det med inspiration. I varje kapitel har han valt ut och med tusch illustrerat en episod. De nio originalen har sedan kopierats in i boken som helsidesbilder i sitt sammanhang. Henrik har även gjort bokens omslagsbilder, som tryckts i fyrfärg. På bokryggen ser vi den gamle greven Carl Henrik af Springkorn sittande vid sin skrivpulpet med gåspenna i hand och svart bindel över vänsterögat. Bokomslaget prydes av fyra föremål, vilka spelar viktiga roller i skildringen: Den gamla målningen i guldram av den heliga Katarina av Alexandria med sina helgonattribut; det svartnade metallskrinet, som påstås ha innehållit manuset till släktsagan, det bruna läderkogret för byggmästares ritningar och plantan med de gula blommorna, springkornet, efter vilket anfäderna Giller och Lycka på 1100-talet tog sitt tillnamn Springkorn.

Henrik Stensnäs, född 1968, är konstnär, animatör och illustratör. Han är utbildad vid Pernbys målarskola 1987-89, Valands konsthögskola 1991-96 och Animationshögskolan (Konstfack) 2000-02. 

Tillägnan:

Springkornsagan är tillägnad minnet av Elena Lundblad (BILD: Fotogalleri), död Lindberg 1982, antecknarens (UHL) Mor och tecknarens (HS) Mormor. Originalet till målningen av den Heliga Katarina fanns i mitt föräldrahem och ägdes av min mamma Elena Lindberg. Den syns i fonden till fotot av Henrik Stensnäs på främre fliken till Springkornsagans bokomslag. 

Stilstudier

Under rubriken Motton och Recensioner hittar du ett antal kritikers omdömen om SPRINGKORNSAGAN citerade från några svenska dagstidningars kultursidor. För den som hellre vill bilda sig själv en viss uppfattning om bokens stil, ger jag nedan följande:

Stilprov 1 (efter Förord och Personregister startar på sid 15 kapitel I):

I

Dessa anteckningar!

Icke är det, för att det bereder mig något nöje att nedteckna dem. Icke är det, för att jag därigenom tror mig kunna lindra smärtan. Icke heller är det för att söka rättfärdiga mina egna gärningar eller för att sona den skuld, som tynger mig i kraft av det namn jag bär. Nej, ingenting av allt detta är det, som förmår mig, att timme efter timme, dag ut och dag in, sitta med huvudet böjt över denna nötta skrivpulpet. Dagligen och stundligen rådbråkar jag mitt minne, doppar fjäderpennan i bläckets horn och nederpräntar sammanhangen i min levnads väv. All denna möda har blivit mig till ett vämjeligt tvång, en plikt och en plåga, ur vilkas grepp jag icke mäktar att slita mig fri.

   Vad är det som driver mig, vad är det som jag tror mig kunna vinna? Inte är det av egen kraft jag manas på i dessa skrivarmödor. Inte är det för egen vinnings skull som jag underkastar mig detta olustfyllda slit. Mina dagar är snart tillända, och ingen skall någonsin, vare sig före eller efter mitt frånfälle, vara mig tacksam för dessa fullklottrade ark, vilka jag kommer att lämna efter mig.

   Vilken kraft tvingar mig, vem har något att vinna av att sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen kommer på pränt? Det är, som vore jag styrd av en hemlig makt. För henne, min älskade moder, och endast för hennes skull är det, som jag gör mina anteckningar.

   Sedan länge redan vilar hennes ben i ovigd jord. När jag var barn, vårdade hon mig ömt och kärleksfullt. Som yngling drogs jag med på de vägar, som var hennes. Min kärlek till henne gjorde, att jag anammade de vägarna som de enda rätta. Som vuxen borde jag kanske ha tvivlat på deras rättskaffenshet, men hennes dådkraft, som jag beundrade, dövade mitt omdöme och blodsbandet blev till en bindel för mina ögon.

   I livet följde jag städse hennes vilja. Därför är jag övertygad om, att det nu också är hennes vilja som får mig att skriva. Hennes ande, som svävar i denna kammare, väcker mina minnen till liv och länkar mina tankar i sanningens banor. Gåspennan i min hand lyder hennes lag, och orden den formar är dem, som jag tycker mig höra henne uttala med sin bjudande stämma, som om hon stode viskande bakom min rygg. Hennes viljestyrka överlever som spår på dessa gulnade pappersark, i tecknen jag präntar med bläck såsom en sirlig skrift till hennes ära. En sannskrift, viken måhända icke rentvår min moders rykte, den där dock till eftervärlden lämnar ett vittnesbörd om hennes goda vilja och oförvitliga uppsåt.

Denna kammare!

Icke är det för mitt nöjes skull, som jag vistas här. Icke är det, för att jag härigenom tror mig kunna återvinna min hälsa och styrka. Icke heller är det för att söka undfly rättvisan eller för att slippa möta människornas illvilliga blickar och onda förtal. Nej, ingenting av allt detta är det, som håller mig bunden i mitt självvalda fängelse, i detta avlägsna skogstorp i utkanten av mina fäders marker. Under de låga takbjälkarna i denna kammare

15

Stilprov 2 (väljer några sidor mot slutet av trilogins kapitel VI från mitten sid 279 till slutet sid 283):

   Återigen bär det av i sporrsträck. Castor låter inte Pollux leda länge. Ett ögonblick ligger de båda hästarna sida vid sida. Henrik känner vinddraget och lukten av de löddriga valackerna blandas med doften av flickans varma kropp, när hon och Castor drar förbi på hans högra sida. Han hör henne ropa:

   -   Tjugu famnar till diket!

   Utan att Henrik medvetet tänker på det, börjar han räkna galoppsprången. I rättan tid gör han en halvhalt, följd av en kraftig drivning med säte och skänklar. Så ställer han sig framåtlutad i stigbyglarna och ger efter på tyglarna. I ett svindlande hopp flyger häst och ryttare över den vattenfyllda grav, som Norruddsbäcken bildar strax innan den mynnar ut i Mellanviken. På strandängen litet längre bort håller de in sina hästar och pustar ut. Som tvillingar är dessa ofta samtida i mångt och mycket. Ryttarna märker, att det är dags, och ställer sig upp. Storögt tittar Katarina under buken på Pollux. Ur hans skap växer långsamt pesen ut, tills den halvalnslång och gråflammig liknare en huggfärdig orm med rosa fläckar kring huvudvalken. Länge skvalar det nedanför hästmagarna, och den sötaktiga lukten stiger bedövande upp mot ryttarna. I en björktopp jublar koltrasten. Henrik försöker härma den med en vissling. Men det går dåligt, eftersom han inte kan låta bli att skratta. Längs den södra stranden skrittar de vidare i bredd på den spetsiga uddens kala klippor. Då vänder Henrik sig mot Katarina med ett skälmskt leende:

   -   Den gamble höfvdingen hvilar oupphörligen i hällkistans hägn. Flickan är inte sen att ge svar på tal:

   -   På vad bygger du den tron, min älskade? Inte förrän vi har rundat udden, kan jag se om stengraven står kvar. Kan du måhända ända hit höra samma spröda klagande sång

279

från hällkistan, som den vilken ledde dig till Jättarnas Sal i vår första midsommarnatts årsgång i de här trakterna?

   -   Nej, min allrakäresta, dessa griftestenar är stumma som Döden. Men för att livet inte skall bliva mer kaotiskt än nödvändigt, måste vi hålla vissa vardagliga företeelser för sanna. Denna förtröstan är nödvändig, för att vi inte skall tappa fotfästet i världen här och nu. Ändå måste sådan tro vila på rimliga antaganden om verkligheten. Beträffande hällkistan på Norrudden resonerar jag på samma sätt, som du gjorde nyss angående stensättningarna på Söderudden: "Vem skulle väl kunna förmå sig att välta de uråldriga bautastenarna?".

   Under samtalets gång har ryttarna nått uddens spets och börjar rida inåt Norrviken utmed uddens norra strand. Där den nakna berggrunden övergår i ängsmarkens grässvål, börjar hästarna självmant att trava. Katarina ger till ett tjut:

   -   Din tro håller Henrik. Sist fram får första kyssen! Mer behöver Castor och Pollux inte höra. de fattar galoppen, och turordningen dem emellan kan ryttarna inte påverka. I en snabb rusch når Katarinas svarta springare hällkistan en hästlängd före Henriks vita pegas.

   Varma och möra i muskler och leder, sitter de av och binder sina oskiljaktiga "gudagossar", dioskuoroi, vid närmsta tall. Det ångar om hästarnas hårrem, och fradgan står vit ur deras gap. Henrik gör en ridderlig bugning och håller fram sin springares mule mot Katarina med en bjudande åtbörd, sägandes:

   -   Var så artig min sköna, och kyss honom! Du vann och Pollux förlorade. Då hörs flickans förtjusta skratt, och denna gång har hon verkligen trumf på hand:

   -   Du bygger ditt domslut på tro och ej på vetande, min vän. Och vad värre är, denna din vardagstro vilar icke på ett rimligt antagande om verkligheten. Du kanske inte kunde höra det, Henrik, men Castors nos nådde fram till målet före min näsa, liksom huvudet på Pollux kom dit aningen före ditt. Det är alltså segraren Castor, som skall ge kyssen såsom tröst till dig, förloraren.

   -   Jag böjer mig för ditt dialektiska skarpsinne, inflickar ynglingen leende och låter segrarhästen stryka av sitt mulskum mot hans egen mun.

   Innan flickan vet ordet av, griper han henne sedan om midjan och trycker sina läppar mot hennes. Hon sluter sina ögon och slår armarna om hans hals. Därför är det ingen av dem som ser, att det står bubblande fradga om deras hängivna kyss. Kärleken säges vara blind, och dess rus må förvrida månget huvud. I detta fall tycks den dock inte förvilla de älskandes sinnesorgan. När de långt om länge gör ett uppehåll i kyssandet, utbrister de med en mun:

   -   Du smakar häst, min älskade!

   De springer hand i hand de få stegen till hällkistan, där de sätter sig med ryggarna lutade mot dess västra långsida. De har svårt att sluta skratta, och det förefaller, som om Castor och Pollux smittades av deras glädje. Tvillinghästarnas samfällda hiande ljuder över land och sjö. Från skogen i norr gnäggar ett mångfaldigat eko. Det låter, som ginge en hjord av hästar i vall på Norrbergets slänter. Himmelsskimret speglar sig i Giljarens vatten, och den milda vårbrisen bär med sig blandade dunster av blommor och blad. Sörmland är blivet skönhetens rike på jorden, och springkornsholmsnejden är bliven ett paradis i det ljusaste av svenska landskap. Katarina är förtrollad av både kärleken och stämningen. Därför viskar hon i sin älskades öra:

280 

Min vän är du,

och jag är din,

där du för din häst i bet ibland liljor

   Och Henrik, som väl känner Sångernas sång, förstår också han att anpassa Salomos hymn efter tid och plats. Sålunda nynnar han intill sin flickas heta kind:

Till dess morgonvinden blåser

och skuggorna fly,

må du ströva omkring, lik en hjort,

min vän, eller lik en ung häst,

på de kådadoftande bergen

   Solen ger dem sin värma, så som den har givit av sin livgivande strålning till älskande i alla tider. De omstrålas av samma ljus, som det, vilket en gång lyste hällkistans höfvding i hans livstid. Hon ryser till, när hon i ett svinnande ögonblick snuddar vid tanken, att samma ogenomträngliga mörker råder i Henriks värld, som i den dödes. Han uppfattar hennes darrning och förstår dess orsak. Ömt sluter han henne i sin famn och försäkrar henne:

   -   Du vet, min kära, att ljus, dagrar, skuggor och färger inte är något jag saknar. De må vara aldrig så sköna för dem, som har synens gåva, men de kan också leda de seende vilse genom allehanda bländsken. Tingens riken är begränsade, idéernas värld saknar gränser. Din skönhet upplever jag till fullo med alla de sinnen, vilka blivit mig givna. Med dem formar jag också min uppfattning om verkligheten. Inom mig upplever jag världens rytm, liksom jag i mitt innersta känner vår kärlek genom våra hjärtans häftiga pulsslag.

   Länge sitter de försjunkna i varandra utan att säga någonting. Katarina blundar för att känna sig innesluten i sin älskades krets. Deras varma andedräkter blandas. Henrik håller sin vänstra arm om sin käras axlar. Den högra handen glider först fram och åter över hennes kinder, hår och nacke, innan han låter den smyga in under hennes bluslinning. Mjukt smeker han hennes skälvande bröst och viskar i hennes öra:

Din barm är lik ett killingpar,

tvillingar av en gasell

   Hon svarar genom att kyssa hans panna. En tår rinner på hennes kind, och hon påminner sig den dikt, som han sände till henne i ett brev den gångna vintern. Hon nyper sig i armen, och säger sedan:

   -   Äntligen är vi återförenade, min älskade Henrik. När jag fick dina förestavade brev, föreföll denna stund så avlägsen. Jag har väntat och längtat. Minns du versen, som du lät skriva i ett av dem? Nu är den förverkligad.

   Han ler och svarar, att han inte hinner dikta fler poem till henne, än att han kommer ihåg dem alla. Med sina oseende ögon riktade mot hennes öppnade, läser han med låg röst:

281

Tills åter

efter evighetslång längtan

Du vilar,

skuldran stödd mot livets starka arm,

Känn hur med vinden mot dig ilar

all min trängtan

Och tanken på Din heta andning

som häftigt häver killingparet,

gör mig varm

   Hon är en ungmö, han en yngling, och deras kärlek är en ädel skatt. Hon är kvinna av kvinna född med hennes tidlösa ängslan över kärleksgåvans äkthet och beständighet. Därför undrar hon oroligt:

   -   Henrik, jag älskar dig och ingen annan. Men hur skall jag kunna veta, att du inte har någon annan kvinna kär? Kanske kommer du att sända samma dikt till en älskad flicka i Uppsala.

   Han petar henne muntert på näsan och försäkrar:

   -   Min egen lilla älskansvärda snut, tror du verkligen, att jag i lärdomsstaden skulle ha haft lust att ägna min tid och hängivelse åt någon annan varelse än Blaise Pascal?

   -   Bläs Paskall! utropar Katarina förvånad. Inte visste jag att du höll dig med egen häst i Uppsala. Ynglingen smilar och får tårar i ögonen av återhållet skratt. Så småningom samlar han sig och förklarar:

   -   Du är en toka, Katarina. Jag pratar inte om en sådan där fux, som sägs ha mörkbrun man och svans samt vit stjärna i pannan. Monsieur Blaise Pascal råkar vara en stor fransk vetenskapsman, matematiker och filosof. Min mentor, herr Olaus Rudbeckius, har träffat honom på sina besök vid några av Europas förnämsta lärdomssäten. Herr Olaus har haft godheten att sända mig åtskilliga av de oeuvres et pensées, som monsieur Blaise har uttryckt muntligt eller i skrift. Du lär få höra mer om denne "lärdomsfux", så snart vi begynner att skriva på min avhandling, min vän.

   -   Det hade jag ingen aning om, säger Katarina med ett klingande skratt. Sedan tillägger hon, att det skall bliva henne ett stort nöje att få göra monsieur Pascals bekantskap. Snart blir hon allvarlig, kramar Henrik hårt och frågar:

   -   Vet du, vad jag alltid tänker på, då vi vilar oss i närheten av den här urtidsgraven?

   -   Det är inte svårt att gissa för den, vars hjärta du har stulit. I dina tankar, min älskade, finns inte bara vi och vår kärlek. Djupt inom dig bär du också på minnet av Giller och Lycka. I den tidlösa sagan om dem känner du igen oss, och det får dig att jubla över livets under. Men samtidigt kommer hällkistan dig också att känna vemod över allt levandes förgänglighet.

   -   Min aldrakäreste Henrik, du läser mina tankar lika lätt, som du genomskådar världen. Jag tänker ofta på oss och legenden om det första kärleksparet i detta sörmländska paradis, såsom den har blivit mig berättad av Maria i Norrtjärnstorpet. När jag sitter lutad mot dessa grifteblock, får jag en egendomlig föraning om, att den märkliga hjälppigan en gång kommer att avgöra mitt slutliga öde.

   -   Om framtiden kan vi aldrig veta något med visshet. Vi kan förbereda oss på sådana

282

händelser, som sannolikt kan komma att inträffa. Varsel och gissningar, min ljuva mö, vilka inte har någon rimlig anknytning till verkligheten, om dem behöver vi inte bekymra oss.

   Flickan begrundar sin älskades ord. På samma gång minns hon, vad Maria berättat om bygdens älskande par. De plägar ingå förborgad trolovning genom att byta en hemlig lock med varandra. Katarina erfar en tvingande känsla, att det är, vad hon och hennes älskade måste göra för att försäkra sig om evig kärlekslycka. Hon nämner det för Henrik, som genast rycker sin dolk ur midjerepets läderhylsa. Raskt skär han av sig en av sina svarta nacklockar och räcker den till Katarina. Men hon fnissar och ryster sitt huvud, så att hennes blonda hår piskar honom i ansiktet. Snabbt löser hon opp knuten, som håller upp hennes kjortel mellan benen. Sedan ber hon att få låna kniven. Hon hissar upp kjolen över låren. Med vänsterhandens fingrar tvinnar hon ihop litet blygdhår till en lock, vilken hon kvickt skär loss. Hon lämnar den till Henrik, som av kjolens prassel och Katarinas förlägna fnissande har börjat ana det folkliga tecknets sanna natur. Han för locken till näsan, drar ett djupt andetag och utbrister vällustigt:

   -   Ah, det doftar friskt likt körvelplantans krydda!

   Katarinas kinder blossar, och Henriks friska ansiktsfärg har plötsligt blivit än rödare. Men den unga mön vet, att ingen rodnar i den blindes mörker. Därför tar hon mod till sig, och utan att fråga om lov knäpper hon med flinka fingrar upp ynglingens blygdkapsel. Med samma hastiga handgrepp som nyss, har hon snart tillvunnit sig hans hemliga hårlock. Katarinas snabbhet överrumplar Henrik, som inte hinner skyla sig i tid. Ut ur byxans sprund spritter lemmen upp. Den liknar en huggberedd orm, kvartsalnslång och rosalysande under det blottade huvudets blåglänsande valk. Förbluffad åser flickan skapets metamorfos, lägger lätt sin liljevita hand på lemmens uppstudsiga båglinje och spörjer:

Du är skön alltigenom, min älskade,

på dig finnes ingen fläck

   -   Men har du verkligen lyckats lära dig den där konsten av guden Zeus tvillinggossar? Hur i all världen bär du dig åt, Henrik?

   Han fattar om hennes handled och för varligt undan hennes lemberörande lem, innan han besvarar hennes spörsmål:

Stig ned, min brud,

från den svindelgivande höjden,

från lejonets hemvist och panterns berg

Oroen icke kärleken, stören den icke,

förrän den själv så vill

   -   Icke vill jag skylla på gudar, ej heller på hästar. Snarare är det väl du, min sköna gudinna, som givit vingar åt min pegas.

   Då tar hon hans hand och leder den in under kjorteln, medan hon viskar i hans öra:

   -   I så fall är det du, min gudagosse, som med din kärleks osynliga trollspö har oroat mina fjärilsvingar.

   I skuggan av tallarna gör hästarna ett uppehåll i sitt betande. En liten stund låter de

283

oroligt sina ögon överfara strandäng och vik. När de lugnade finner sina ryttare intill graven af hedhnom hös, återgår de till gräsets salighetsspis. Just i samma ögonblick har ungmön och ynglingen givit efter för den kärlek, som själv vill oroas och störas. Men för dem blir det denna gång ingen salig kärleksmåltid. Någonstans i öster bortom humlegård och över herrgårdsklippa ljuder en klockas ihållande klämtning.

   Henrik och Katarina rycker till. De tror först inte sina örons vittnesbörd. Det är ett helt annorlunda ljud i skällan än det övliga. Det kommer från säteriet, men det är inte den gamla vanliga spruckna vällingklockans vattvällingssång. Nej, över skogar, äng och sjö, över näs och stränder klingar en underbart klockren klang. Den är mäktigt manande men ändå ljuvligt lockande. Den sjunger med en himmelsk stämma, som ville den med sin malmklang överglänsa kyrkklockorna i både Gillers och Lyckas kyrkor.

   Ungdomarna har skyndsamt kommit på fötter och rättat till sina kläder. Där bidar de nu hand i hand framför urtidsgriftens höga stenblock med sina ansikten vända upp mot herrgården.  Så står de stilla och tysta, andäktigt lyssnande till dess den sista klocktonen förklungit i fjärran. Då först tar Henrik till orda:

   -   Katarina käresta, säg! ligger den gambla timmerlängan fortfarande kvar, och står flyglarna på plats?

   -   Vad yrar du om, min vän. Vem skulle väl kunna förmå sig till att bränna ner den uråldriga herrgården?

   -   Yrar gör jag inte, men jag känner yrsel över min trögtänkthet. Du plägar säga, att jag genomskådar världen. Huru blind var jag icke på hitresan från huvudstaden, och huru grundligt har icke herr Jörgen lyckats föra mig bakom ljuset! För att släta över mitt misslyckande med att förutsäga dagens stora tilldragelse, vill jag därför i stället försöka att skåda in i framtiden. Titta noga, Katarina, på de gråglänsande timmerhusen, vilka hukar sig så anspråkslöst under sina torvtäckta tak. Deras saga är all. Om något år skall däruppe på bergsklacken resa sig ett ståtligt vitskimrande slott.

   -   Hur kan du veta det, Henrik? En ny herrgårdsklocka är visserligen en glad överraskning för allt folket på gården, men så stor är väl inte den händelsen.

   Med några ord avslöjar Henrik sina slutledningar. Från Stockholm till Springkornsholm hade de tagit omvägen om Nyköping under förevändningen, att herr Jörgen skulle diskutera vissa penningtransaktioner med herr Momma. De hade också där besökt mässingsgjuteriet, som ägs av herr Willem, den äldste av Momma-bröderna. Inte hade Henrik då haft några tankar på vällingklockor i sitt huvud, vare sig gamla eller nya. Och inte hade han begrundat, att det är hos bröderna Jakob och Abraham Momma i rikshuvudstaden och inte hos Willem i länshuvudstaden, som herr Jörgen har gjort sina ekonomiska satsningar. Men hur kunde han själv ha varit så aningslös, när de från gjuteriet släpade med sig en hemlighetsfull tung börda på en tvåhjulig följevagn. Han hade varit lika tom i sin egen klocka, som den malm, till vilken gelbbjutaren glömme att tillverka själva kläppen. Till sist har hans sinne blivit upplyst av den färska mässingens glansfulla klang. Varför skulle herr Jörgen ha låtit tillverka denna nya herrgårdsklocka just nu? Jo, förvisso måste överste Springkorn äntligen av drottning Kristina ha fått sin eftertraktade donation och förlänats sitt grefvskap. Med en sådan högadlig värdighet följer ett ståndsmässigare säteri. Henrik skakar sitt huvud, som för att visa, att hans förvirring har varit högst tillfällig. Så begynner han med nya ord sjunga på en av klockvisorna:

Nya klockan ringer ut

Nya klockan ringer hem

Ringer städse ändå af

   Hand i hand går de bort till bindseltallen, löser hästarna och stiger i sadlarna. Katarina skrittar på sin svarta springare med båda benen på dess vänstra sida, som det anstår en dam. Hennes långkjortel fladdrar sedesamt kring hennes vador. I bredd med henne rider Henrik, uppflugen på sin vita valack. Men hans egen pegas innanför blygdkapseln är inte längre uppflugen.

   På Herrskapsgård och fägård är herrskap och gårdsfolk församlade. De bär remmare och brännvinsskålar i händerna. Stämningen är hög; det råder glädje och gamman. Dryckeskärl fylls på ur flaskor och krus. Det skålas, det skrålas, det utbringas Leve!, det lyckönskas och det sjunges välgångsvisor. Uppe på magasinets västra flygelgavel under en nysnickrad klockhuv hänger den blänkande mässingsmalmen. Dess hampatross hänger nyslagen och ren utmed den stegliknande ställningen. Rättaren själv ser till, att de klåfingriga ungarna håller sig borta från linan, som är hårt knuten och surrad runt nedersta pinnen.

   När Katarina och Henrik rider upp på fägården framför magasinsporten, hälsas de av Fader Petrus, som upphäver sin myndigaste predikoröst:

   -   Mina kära barn, sent omsider riden I hem till middagsmålet. I dag ären I dock förlåtna, alldenstund I kommen i Grefvens tid.

   På herrgårdens trappsten står grefven och grefvinnan af Springkorn, herr Jörgen och fru Anna. De nickar och ler. Åt allt folket vinkar de glatt och värdigt. Vårvinden leker i trädens spädgröna lövverk. Det är en lyckans dag på Springkornsholm. Vem vill väl då tänka på, att vårens grönska inom sig oundvikligen bär på höstens förgängelse?

*

 

 

 

 

 

285

 

 

 

Stilprov 3 (väljer två sidor i mitten av trilogins kapitel IX, sid 416-417):

- Hur har hon kommit över hunden, som hon kallar Jepperi? Hon flinade och svarade illfundigt:

- Han är vorden oss skickad som en gudaskänk. Den tattarkungen Rajko hade funnit hunden vill i skogen. Zigenarna kände hans namn och hemvist, och de bad mig lämna honom till matmoran.

   Det smällde i dörren, och borta var hon. Men jag genomfors av Dödens ilning. Jag slöt mitt öga. För min inre syn såg jag, hur vi gjorde uppehåll vid ödegruvan nära Sollkärr den bittida förvintermorgonen för fjorton dagar sedan. Den gamla slottsdamens lik låg en stund stilla på avgrundens rand. Maria gjorde korstecknet och gav sedan den döda en välriktad spark. Det rasslade av nedrasande stenar, och det lät som av krossad nyis, då den blångarnsklädda gumman fann sin eviga vila i stillbrottets djup. Ännu kan jag höra Marias röst eka ihåligt ur jordens innandöme: Ack ja, dessa Mälarmårdens gruvor, huru många oskyldiga liv ha de icke skördat genom åren!

   Vällingfatet var tömt. Jag tog sanduret med mig och stapplade fram till min skrivplats. Allt kändes fåfängligt.

O, att inga himlar funnes, inga hav och inga hamnar

O, att inget helvet vore, inget hat och inga härdar

Alltet helt och odelt vore. Allt och intet. Intet, intet

*

Katarina måste ha lett ut Pollux ur lagårdsrucklet, hon måste ha kommit i sadeln och givit sig iväg från Norrtjärn. Hur det gick till, kunde hon efteråt inte påminna sig. Ej heller mindes hon, huru länge hon hade irrat runt i skogarna. En enda minnesbild från avfärden uppfyllde henne och suddade ut allt annat ur hennes sinne.

   Ryttarinnan hade låtit hästen skritta för fria tyglar. I stället för att begiva sig hemåt på vägen förbi Sollkärr, hade Pollux följt stigen norrut längs tjärnens strand. De drog förbi det ställe, där bäcken rinner ut i sjön. I det porlande vattnet var Maria-Delila och Henrik-Simson inbegripna i en ömsint tvagningslek. Kläderna hade de kastat av sig. Från huvudets hår till de vadande benen var de täckta av lödderbubblor, som glittrade och färgskimrade i solskenet. Under kärliga fniss och kättjefulla rop öste de vatten över sina kroppar. Sedan överhöljde de varandras bålar och lemmar, blänkande av såpörtens sav, med smekningar och pimpstensgnuggningar.

   Katarina skulle helst vilja blunda, när hon rider förbi de älskande tu. Men hennes ögon är som förhäxade av det, som hon skådar. Ungmöns och ynglingens rörelser är en dans till kärlekens lov. I Marias ögon lyser förälskelsen som en himmelsk uppenbarelse. Henrik ler av lycka, och hans lem är redo för älgskogens fröjder. Det böljande skägget och hårets slingor ger honom på en gång ett vilt och gudalikt utseende. Katarina blickar in i hans

416

 

köttiga ögonhålor. Det är, som såge hon in i hans själ. Den är upptänd av blodets brand.

   Pollux tar ett par raska galoppsteg och flyger över vattendraget. I språnget hinner Katarina se en skymt av den nakna Maria, kastande sig på rygg i majgrönskan. Bakom sig hör hon, likt ett eko ur den Heliga Skrift, hur den älskande Delila ropar lockande på sin älskade Simson: Kom, min vän, i det välluktrika riset! Där vill jag giva min kärlek åt dig.

   Det omgivande solljusa skogslandskapet bekommer inte den ridande flickan. Över hennes värld har kärlekssorgen dragit sitt svarta flor. Som en löshäst, den där mist sin ryttare på slagfältet, flackar Pollux vilsen omkring på slingrande stigar längs myrar, kärr och sjöar, över hällmarker, åsar och lundar, förbi gruvor, milor och kojor. Fram emot kvällningen gör hästen halt framför en fallfärdig stuga i skogens ljusning. Först då vaknar Katarina upp ur sin dysterdvala på hästryggen. Utsvulten och törstig sitter hon av och knackar upprepade gånger på torpets port. Ingen kommer tillstädes. Hon smyger runt huset och tittar in genom fönstergluggarna. Tjället verkar vara övergivet.

   Hungern får Katarina att söka sig inomhus. Kök och kammare är i god ordning, men boningen tycks inte ha varit befolkad på många veckor. Hon hittar en binge med havregryn och en gryta på spiseln. Det finns ved i låren och ett elddon, med vars hjälp hon får fyr i gruvan. Där ute har Pollux funnit saftigt gräs. Det växer kring en brunn, där gläntan gränsar mot skogen. Katarina binder hästen vid en björk, innan hon fyller sitt ämbar med vatten. Snart har hon gröten färdig på spisen. Hon äter med god aptit och släcker törsten med den källfriska drycken.

   Katarina träder ut på farstutrappen. Aftonen är mild. Ur snåren stiger småfåglarnas lovsånger mot skyn. Vinden viskar i växternas väv. Kvällsdagern sänker sig över landskapet. Pollux vilar stående under trädgrenarnas löv och hängen. Där bakom sluter sig granarnas silhuetter samman till en mur av taggig svärta. Från vätan runt källan kommer änglar dansande ned över tunets gräs i sina florstunna imlinnen. Med vårkvällens översinnliga tindring kysser himmelen jorden godnatt. Stillheten är en ljudvilans spegling i skymningens skönhet. Det finns något av gudomlig nåd i stundens stämning, som blir till själens försoning för den försmådda flickan.

   I denna stund av sinnesbidan sker miraklet. Plötsligt gnäggar Pollux, och Katarina anar, att han ängsligt spetsar sina öron. Strax varsnar hon orsaken till hans oro. Det prasslar i skogen. Någon närmar sig till häst. Katarina spanar bortåt stigen. Och det, som hennes ögon skådar, får henne att stelna i sina lemmar. Ur skogens bryn dyker en ryttare fram. Han själv och hans skimmel lyser ljusa mot granarnas mörka bakgrund. Den ridande är klädd i en munkklädselliknande vit mantel, vilken hålles ihop av ett grovt rep. Han rider rak i ryggen och följer smidigt med i hästens makliga skritt. I en rem om halsen bär han ett läderkoger för byggmästares ritningar.

   Han kommer fram till farstukvisten och sitter av. Mannens och kvinnans blickar möts, och de känner genast igen varandra. Det är andra gången, som de råkar stöta samman. Katarina skälver i hela kroppen. Senast hade han dragit förbi i sporrsträck. Nu kan hon hålla kvar undret av hans uppenbarelse: ögonens mildhet, det allvarsamma leendet, de förandligat sköna anletsdragen. Mästaren. Nåden är för henne som en dröm med verklighetens känsla av självklarhet. Ett stort lugn uppfyller henne i vetskapen om, att hon står inför den slutgiltiga bekräftelsen på sin himmelska kallelse: Vita Krist - hennes liv i Kristus. Han lyfter läderremmen över huvudet och räcker fram det långa hölstret till henne.

417

Stilprov 4 (väljer några sidor mot slutet av trilogins Kapitel IX, sid 423-425)

...

Dessa anteckningar

Den tusende och första natten är till ända lupen. Så det tyckes mig. Krumryggad och skumögd bligar jag genom fönstergluggen ner över björkliden. Förvinterns barmhärtigt vita snödrivor har töat bort och lämnat plats för grått decemberdis och slask. Där linkar min Sheherazade åstad i sin paltiga stass av gråhet och svärta; den fotsida vadmalskjolen långkoftan och sockorna av ull, hucklet och träskorna. Runt henne hoppar den brunlurviga hundrackan, viftande på svansen och ystert nosande på utomhusvärldens allehanda doftskatter. Vad finnes här väl annat att söka i denna dystra värld? Blott flyktiga dunster i vinden är livets dyrbarheter: kärlekens och trons mysterier liksom rikedomens och maktens bländverk på jorden. Marias fladdrande svarta huvudduk försvinner bakom björkstammarnas vita näver. Det är det sista, jag ser av den kloka gumman, min förunderliga sagoförtäljerska, henne jag plägat kalla min gammelamma.

   Nyss tog hon farväl av mig vid dörren. En tår blänkte på hennes skrynkelkind, när hon slöt mig i sin famn. Våra sista fraser ringer i mina öron:

   -   Signe dig, käre Carl Henrik, min son, vi går in i Skyttens stjärnetecken året sjutton nitton! Hanses saga är all. Strax skall jag för sista gången tillsluta den här dörren om honom. Den har varit hans ålders fältherreport, porta praetoria, om han tillåte mig att språka latin.

   Jag torkade varet ur mitt öga, gav henne en kyss på pannan och sade med brusten röst:

   -   Allt det som under min levnad varit mig fördolt, haven I bringat mig i dagen, min kära Maria. Jag vill tacka livet, och jag vill tacka er, älskade Mor, som gav mig både dess ljusa dagar och dess mörka nätter.

   -   Fatta er kort, min käre son, han där varit mig som ungmö till grefvling född! Tre sandursvändor är allt han har tid till. Inte mycket mer är värt att berätta än det, varom han ingenting förut visste. Mitt fjolårsföråd av björksavens livsuppehållande brygd haver dessvärre sinat. Det står en stånka med kokhet vattgröt på spiseln. Den räcker till, för att han skall kunna dricka den sista märgen i sina ben.

423

   Mia sitter redan jämte tiduret uppe på skrivpulpeten. Saknande Jepperi jamar hon övergivet, och ögonens gulinramade irisspalter granskar mig med en uppfordran, som jag tolkar: Mor, varför gick du iväg med min vän? Son lille, bed honom komma igen! Jag lyfter på locket och bläddrar förstrött i den skrivna luntan: Tusen gulnade ark tillkomna under tusen och en nätter av ensamhet. Snart skall jag plita det sista ordet på det ettusenförsta och sista bladet i min långa epistel. Till vad nytta tjänar den, och vilket öde väntar den? Är den inte dömd att, likt så mycket av människans mödosamt hopbringade verk, glömmas, gömmas, multna, bliva till stoft och aska?

   Maria har inte sagt något därom, men stundom är handlingar tydligare än ord. När hon kom i går kväll, hade hon plåtlådan med sig, den i vilken hon förut hade förvarat min gravsten. Vården ligger ännu någon dag med inristningen nedåt i backen ute på Norrudden. Där har den legat vid sidan om kaplanernas, Fader Laurentius Hollbergs och Fader Petrus Serlius, grifter, alltsedan den natt då vi i hällkistan begravde skön jungfru Kristin i namn av grefvinnan Anna Katarina af Springkorn, född Serlia. Skrinet, vars kanter mäter ungefär 1 1/4 fot, 1 fot och fem tum, står på golvet här under skrivbordet vid mina fötter. Det är inte svårt att se, huru väl det skulle rymma min nådiga lunta. Jag sparkar på det, och det svarar med en ihålig klang. Måtte det icke skramla fullt lika tomt, då det rymmer min gula fyllnad! För min inre syn ser jag Maria och Elias med hjälp av Balder och Loke draga mina kvarlevor på drögen ner till min gravplats. Mitt huvud vilar mot plåtlådan, i vilket resterna av mitt liv lever i bokstävernas svarta symboler.

   Men än kan jag skaka denna skalle att Dödens svarta tankar förbyta i ljusa visioner av det liv, som en gång var mitt.

                                             

                                                                              

                                                 Stilla flyter mitt seende

                                                 genom sommarns landskap

                                                 På ytan flockar sig insekter

                                                 dövande dagen med sitt surr

                                                 I djupet skönjer jag

                                                 längesedan dränkta byar

                       

                                                 Här vill min inbillning dröja

                                                 i bybornas sällskap

                                                 På flodbotten tidens slam

                                                 täckande syner med sitt flor

                                                 Mitt seende till världen bevarat

                                                 som förlista ekstockar

 

                                                 Återuppståndet driver folket

                                                 längs bygatan sin boskap

                                                 De eviga flugorna surrar

                                                 i en annan tonart

                                                 Ungarna stojar kring limpstenen

                                                 nyss ohelgad av kodynga

424

 

                                                 Vallpojken vägleder nöten

                                                 fäktar med staven mot syskonskap

                                                 Kvinnan binder stockrosorna

                                                 mot gårdsväggen, nyss kalkad av bonden

                                                 Längre bort hästar i ekens skugga,

                                                 drängen nalkas, pigan låtsas oberörd

 

   Motvilligt lägger jag det sista arket på pulpetens sluttande plan. Inte mycket mer än det, varom jag förut ingenting visste, har jag präntat ned på dessa sidor. Att ägna skrivarmöda åt det redan kända berikar inte skribenten. Många läsare vill dock inte se något annat i texten än det, varom den skrivande rimligen kan ha kännedom. Den allvetande skrivaren är för dem en styggelse. Den allvetande målaren har de ingenting emot. Rakt tvärt om! Vem frågar sig väl, hur Rafael kunde veta, att änglarna plägar stötta sin haka i handen, eller hur Rembrandt kunde känna till allt om spelet mellan ljusets dagrar och skuggornas dunkel? Att ägna läsarmöda åt en mångsinnlig skildring må berika den flitige läsare, som är försedd med ett öppet sinne. De andra må klaga på mångordigheten. Ingen protesterar mot, att en tonsättare använder alla de noter, och endast dem, vilka hans verk kräver.

   Jag väcks ur mina fåfänga tankar av titanen Kronos, som krafsar med tassen på tidurets glasbubblor. Vad annat kan jag göra än att lyda? Bort alltså alla mästare i färg och ton, mig måste skynda att sätta punkt för detta klåparverk! Denne präntare kan dö med rent samvete inför domen av eftervärldens kritiker. Det var hans berättare, som var allvetande. Det var den Galna Grefvinnans andeviskningar och den kloka gumman Marias nattliga historier, som tvingade mig att använda språket just så, som det är blivet nedtecknat på dessa blad med det alldeles nödvändiga och tillräckliga antalet ord. Jag doppar fjäderpennan i hornets bläck och vänder på sanduret.

 

*

...

425