Min novellsamling MYTEN M föreligger som manus i slutredigerat skick. Den är uppdelad i sex avsnitt, dvs de fyra novellerna, MYTEN M, GÅTAN, DAGSLÄNDAN, ÅTERFÖDD, novelletten RAPPAKALJANS MORFOLOGI och kortromanen SAGADRÖM, vilken i sig omfattar 10 kapitel. På denna extralänk till min hemsida lämnar jag följande korta stilprov hämtade från titelnovellen, novelletten och kortromanen:
MYTEN M
Stilprov 1
(Första sidan av 6)
Följaktligen behövde han inte misströsta. De avsedda verkningarna skulle följa på mödan som han lagt ned. Genom hela hans ansträngning drog ett stråk av tystnad. Som en lätt vibration i fingerspetsarna kände han den och anade, hur den flödade mot den trånga öppningen. Andor stod mitt i grottan. Mörkret föll i tunga droppar mot hans skuldror. Han rös till men visste inte, om det berodde på den kalkhaltiga kylan mot huden eller rädslan för den flytande tystnaden.
Gyna satt med hakan mot knäna, hukande på stenaltaret. Hennes rygg nuddade Andors länder och uppfångade dess ristning. Långsamt vred hon huvudet mot grottmyningens bländsken. Där låg det kullvräkta inseglet som ett bräddavlopp för grottans mörker. Gyna famlade efter Andors hand men fann den inte.
Från eldstadens glöder ringlade en blåsur rök. Den sögs i spiralformade slingor in i den döendes och hennes väktares ögonglober.
Andor tog ett kraftigt tag i Gynas hår och drog upp henne, så att hon kom att stå grensle över offerdjurets kropp. Sedan lyfte han varsamt hennes haka. Deras blickar kom härigenom i nivå med varandra och riktades mot öppningen. Ljuschocken tvang dem att höja händerna för att skydda ögonen. Kisande genom utspärrade fingrar bevittnade de samtidigt hur tystnaden nådde avgrundskanten. Som ett fallande vatten störtade den ner över stenblocken och uppfyllde den trånga dalen.
Detta var järtecknet. Andor och Gyna satte sig på tröskelstenen med ryggen mot grottan. De väntade på budskapet. Bergrummets ljud bakom dem förstorades och studsade som skärande stenflisor mot deras nackar. Dalen och rymden framför dem plågade deras pannor med sin tystnad.
Den döendes rosslingar slickade jordgolvet och fräste till då de rullade in över härden. En lukt av svett band de vakandes öron till grottan. Kronos, som låg fjättrad med en vidjesnara om bakbenet, ylade och gläfste. Ovanför honom hängde hjortens avgnagda framben ner från offeraltaret. Det sjöng i hundens käkar när den rytmiskt högg i benpiporna. Kronos varma fäll höll ännu den döende vid liv. Men doften av det sötaktiga blodet, som alltfort droppade ner i stentråget framför altaret, smög som en isande svepning över den döendes kropp.
Stammen dansade oavbrutet på strandbrinken, som uppbars likt en sandfylld bricka av den krökta flodarmen. De virvlande fötterna rev upp sanden. Andor och Gyna skymtade hopen långt där nere på botten av den djupa dalklyftan. Gläntan andades, slöts och vidgades, i takt med vindens ljudlösa lek i de mäktiga grankronorna. Sandmolnet växte kring de dansandes ben. Snart lyftes de nakna männens och kvinnornas överliv upp av ett ockrafärgat töcken. På deras skuldror glindrade svettpärlor, som gav glimmande återblänk i den svala floden. Smärtan i de kringsvävandes åtbörder naglade Andors och Gynas ögon vid skeendet i dalen.
Runt grottväggarna galopperade den döendes hjärtslag liksom de vilda hästarna, vilka Andor nyss belivat med hjortens varma blod. Jägarnas lansar stötte. Hovslagen ekade under de vakandes skallben. Med de hetsade djurens frustanden blandades dödsflämtningar från kvinnan, som låg utsträckt på granrislägret invid härden. Hjortens utslitna ögon låg ännu kvar i kvinnans kupade händer. Kronos pressade nosen mot hennes nakna bröst. Hjortögonen stirrade bevekande på honom. Gyna tryckte hårt sitt vänstra öra mot Andors axel och täckte det andra med högerhanden. Andors ögon for fram och åter mellan dalens nästan lodräta bergväggar, medan Gynas blickar kretsade fjärilslätt över frändernas böljande hårsvall ovan flodbädden. Förgäves sökte de fäste i de vippande fjäderbuskarna, som männen bar i håret.
Dånet från vattenfallet dränktes av solljuset som fyllde dalgången och flöt ut på flodens spegelyta. Blå solrök omvärvde grantopparna. Slöjor av vitgnistrande vattensjud betäckte flodens källa. De dansande sjönk mattade till marken. Dammolnet skingrades långsamt och avklädde människornas skälvande lemmar.
2
LEGENDEN OM DEN RÖDA MÅNCYKELN
eller
DEN ENDA SANNA RELIGIONEN
eller
RAPPAKALJANS MORFOLOGI
Stilprov 2
(Första sidan av 5)
En gång för mycket längesedan vandrade en vis man omkring på jorden i ett varmt och ökenartat landskap. Det var i den mörka tiden då människorna ännu levde kvar i vidskepelse och synd. Den vise mannen ägde all världens kunskap och människokärlek, och därför behövde han inte dväljas i vare sig vanföreställningar eller ett syndigt leverne.
Denne Mästare predikade och talte sålunda till sina arma medmänniskor:
- Se jag bringar Eder ett stort ljus, i vars klara sken allt skall varda Eder uppenbarat! Hav tillit till mig! Jag sitter nämligen inne med nyckeln till Världens Gåta.
Och Mästaren öppnade den högra handen, vilken han dittills hållit sluten framför dem. Ja, han öppnade sin knutna högernäve inför allt folket. Där låg den. Mitt i hans ljusomkransade hand låg nyckeln. Och alla människor som voro där församlade, de tittade förvånade på varandra, på Mästaren och på hans handflata, i vilken den lilla tingesten låg blottad. Det var en gammal ful och rostig cykelnyckel. De allra flesta av de fattiga och fåvitska syndarna förundrade sig storligen, knäböjde och mässade:
- Ja, Mästare, så måste det vara. Detta är nyckeln till den Stora Gåtan.
Men där fanns också ibland dem några tvivlare. Dessa logo och sade:
- Nej, Herre, du som säger dig besitta all världens vishet, så enkelt kan det väl icke vara? Detta är ju bara en sketen cykelnyckel. Inte låser den upp Världsgåtans Hemliga Lås!
Då vart det som om solen plötsligt fördunklades av ett himmelskt töcken, en ljungeld klöv de upptornade molnen och en stormby virvlade upp den gyllenbruna ökensanden, så att de vankelmodiga för ett ögonblick förblindades. När dessa tillitslösa och tvehågsna åter sågo, blickade Mästaren allt folket djupt in i deras förbluffade och sandiga ögon och tilltalade dem sålunda:
- Sannerligen, sannerligen säger jag Eder, denna lilla fula nyckel är den Enda Sanna Nyckel, som passar till Universums Heliga Lås. Härmed bringar jag Eder kunskapens ljus, i vars strålglans Ni skall genomskåda Världens Gåta, så hjälpe mig dess världssjäl! Det står en röd cykel av märket Monark på månen. Dess pedaler gå ständigt runt, och det är förmedelst denna kraft som hela den Celesta Mekaniken drives och upprätthålles.
Och se! i detsamma skingrades de mörka skyarna i höjden och solen strålade ånyo med sin bländglans på himlapällens djupblå fäste, stormen bedarrade och öknens sanddynor lade sig åter till ro.
Mästaren fick många proselyter, och hans lärjungar spredo budskapet över världen. Några av dem skrevo i sina evangelier, att deras Mästare var Monarkens enfödde Son, utsänd till jorden såsom den där skulle frälsa människorna och lära dem cykla. Snart trodde hundratals miljoner människor på den Heliga Röda Måncykeln. Man byggde tempel till dess ära och dyrkan.
Så småningom uppstod det olika sekter inom denna religion, som man kallade Monarkismen. Somliga dyrkade framhjulet, andra bakhjulet. Det fanns de som prisade styret,
2
SAGADRÖM
Stilprov 3
(Sidan 16 av 50)
Questa è la mia nostalgia
che in ognuno mi traspare
ora ch'è notte
che la mia vita mi pare
una corolla di tenebre
Giuseppe Ungaretti
5
En målare jag vet, han växte upp i Maiden Lane. Han var besatt av ljus och färg, skugga och mörker, men mest ändå av ljus. Han målade så skönt i unga år, att människorna sade: Ett snille, ett geni! Men han var inte nöjd, han själv, han ville fånga ljuset, binda det för evigt på sin duk. Han kisade, han måttade, och penseln spred sin ljuva färg från duk till duk. Men ändå var han inte nöjd. Han ville fånga, äga och förstå det ljus, som livet är. Till sist han lyckades. Men människorna såg det ej, förstod det ej; så hade aldrig någon annan målat. De sade: Han är galen, han är tokig och besatt. Och ensam han försvann in i sin egen ljusa värld och målade och målade och samlade sitt ljus.
Jag ser ett havslandskap så skönt, där skira slöjor över stilla vatten vilar. I ångdropparnas kondensat det vita ljuset sprider sig diffust och ger åt landskapet sin trolska stämning. Jag får en aning av ett skepp, som närmar sig, som fjärmar sig ur dimmans hägn, jag vet ej riktigt vilket. Ett träd på strand och några människor de fångats in i samma ljusa trollkrets. Den duken syns med egen lyster lysa ur det mörkaste av mörker, ty den bär livets gnista i sin själ. Så lyckas konstnären någon sällsynt gång att i sitt verk ge gestalt åt livets gåtfullhet och under.
Den intensiva upplevelsen av ljus som mötte mig, när mitt medvetande danades i mina första lyckliga barnaår, kan jag inte i ord förmedla till dig. Med barnets oförvillade sinnen förvillade jag de olika sinnenas intryck med varandra. Men synen var det överväldigande, överordnade sinnet. Därför kunde jag inte bara se ljuset med ögonen, då jag om morgonen sprang ut till lekplatsen. Jag kände dess doft i ljusdallringen ovan gatans solvärmda asfalt, dess ljud i lövverkets susning, när ljuset silades i bladens mångskiftande grönska. Dess hud kunde jag förnimma och ta på, då jag lät sandlådans grus rinna mellan mina utspärrade fingrar. Och dess smak följde mig med sina dagsväxlingar och årstidsväxlingar, från de honungsgula äpplenas frestande syrlighet, där de staplats i torgmadammernas stånd, till den beska ricinoljans vidriga smak, som sammansmälte med ljusinterferensen mellan ögonfransarna i grimasens kisning.
Fortfarande sedan jag vuxit upp, är jag förhäxad utav ljuset; dess skiftningar från den tidiga gryningens förväntan över den mogna dagens strålglans till den sena skymningens stilla bidan inför nattens mörker. Men den förtätade upplevelsen av ljus, såsom liktydigt med liv i alla dess sinnliga aspekter, kommer aldrig åter till mig på samma allt genomströmmande, jublande sätt, som under mina första år, då Mor levde och fortfarande var frisk.
16